Det finns i stället ett antal möjliga utvecklingar åt det ena eller andra hållet.

De rör födelsetal, migration och den framtida identiteten hos såväl folk som individer. De rör också stormakternas kamp – stormakter som själva brottas med just dessa frågor, samtidigt som de förblir sammanlänkade genom rivalitet och ömsesidigt beroende – när de tävlar om kontrollen över energiresurser och ledarskapet i de teknologiska och industriella revolutionerna.

Fruktlös väntan på hämnaren
Det skulle räcka att andas för att få det känslomässiga avstånd som krävs från det dagliga politiska oväsendet och tänka i takt med tiden för att kunna bidra – och jag understryker bidra, eftersom ingen av oss här är någon övermänniska – till vårt eget folks rätta utveckling.

Sedan finns det den stora förvirringen under den himmel som har rasat samman ovanför oss – något Asterix skulle ha fruktat – för alla dem över vilka himlen verkligen har fallit.

Jag syftar på dem som inte känner nostalgi inför livet, symbolerna eller prestationerna från ett förflutet som mycket väl kan ge framtiden nytt liv – eftersom det inte är dött – utan inför de levnadsförhållanden de själva en gång var vana vid och de tankemönster de en gång kände till och inte längre förmår frigöra sig från.

Det leder till att man bygger mentala ”galliska byar” där man stänger in sig själv medan man väntar på någon hämnare som ska ge upprättelse åt ens besvikelser. Därav idealiseringen av hela subkulturer eller av arroganta och våldsamma makter som man vägrar se för vad de verkligen är och åt vilka man överlämnar sig nästan religiöst.

Det spelar ingen större roll om det handlar om ryssar, amerikaner, israeler, iranier eller nordkoreaner. Den mentala processen är densamma och leder till samma resultat: ett långsamt självfördärv.

Varför den djupa staten segrar
Eller också återkommer med jämna mellanrum den siste utvägens man – eller kvinna: personen som högt säger det få vågar säga (som om det vore samma sak att säga något som att göra något), som samlar människor omkring sig och driver upp stämningen till extas.

Det handlar inte längre om personer som genom sin politiska bildning, sin generation eller sina historiska omständigheter kunde erbjuda sina folk alternativ som var oerhört svåra men ändå möjliga att förverkliga. Det finns ingen Jean-Marie Le Pen längre. I dag finns Éric Zemmour, Marine Le Pen eller, ännu värre, Alice Weidel. I Italien hade vi Salvini, som nu blivit gråare och alltmer överskuggas av Vannacci.

Resultatet blir alltid detsamma.

Röster omfördelas, oftast till etablissemangets fördel, och ingenting förändras eftersom ingenting kan förändras om inte grundarbetet först har gjorts – djupt och konsekvent. Om man inte har förstått att politisk makt inte bygger på valframgångar, och inte heller på högljudda minoriteter, utan på de styrkekällor som organiserade minoriteter förfogar över.

Oavsett deras personliga kvaliteter kan dessa försynens män – eller kvinnor – åstadkomma mycket lite, eftersom de förr eller senare kolliderar med den sena populismens stora upptäckt: makten som sådan, det som brukar kallas den ”djupa staten”.

Antingen erövrar man den, eller också blir det ingenting av det hela. Det är den djupa staten som verkställer lagarna och genomför direktiven – eller låter bli. Den segrar alltid över dem som bara utfärdar dem.

Utan en tidigare erövring av dessa maktpositioner återstår bara fyrverkerier.

Sista-utvägens mentalitet
Låt det vara sagt att jag inte har för avsikt att lägga hinder i vägen för dem som känner vildmarkens kallelse. Varje form av engagemang bär frukt, ibland på oväntade sätt, och det är gott så.

Men man måste förstå att det endast är Babels torn som byggs på detta sätt, och de slutar regelbundet med att rasa samman över sig själva.

Det är den oundvikliga följden av varje val som görs som en sista utväg. Det isolerar dem som gräver ned sig och leder dem till slut till att dö med ånger.

När det saknas förankring, inte bara i ideal utan också i metod, och därmed ett verkligt revolutionärt förhållningssätt till styre och maktutövning, förklär sig radikalismen till extremism. Den höjer rösten, bryter kanske igenom några mediala barriärer och skapar en offentlig figur, men samtidigt bryter den de kedjor som förbinder centrum med periferi – och periferi med centrum.

För om man inte håller denna radikala kärna klar för sig hamnar man förr eller senare i polariseringen mellan extremism och moderation: två kompletterande former av maktlöshet, båda beroende av att man avsäger sig sin egen subjektivitet till förmån för delegering – ofta närmast trosviss, alltid självdestruktiv.

Denna motsättning mellan extremism och moderation skulle sakna mening om man antagit ett revolutionärt politiskt tänkesätt som inte förutsätter underkastelse inför någon eller något och som därför utesluter varje form av entrism.

Jag har i åratal hävdat att entrism bedrivs utifrån.

Med andra ord är det autonomin som ger förhandlingsstyrka och gör det möjligt att träda in i spelet på ett nätverksbaserat sätt, genom att skapa förbindelser med dem som delar vissa drivkrafter och visioner med oss.

Synergier kräver inte medlemskap. Snarare tvärtom.

Nätverket kan byggas varifrån som helst.

Om någon därför väljer att gå i en viss riktning snarare än en annan är det i sig inget problem. Det blir ett problem när det görs med sista-utvägens mentalitet och när alla förhoppningar läggs i händerna på den försynte ”messias” som råkar stå på scenen för stunden.

Känsla i stället för logik
De nuvarande förhållandena är särskilt gynnsamma, både internationellt och på hemmaplan, vilket nyligen visades genom den imponerande demonstrationen för remigration i Rom – en folkmassa av enorma proportioner bestående av helt vanliga människor, bland vilka det fanns tusentals mycket unga personer som inte tillhör någon rörelse eller något parti.

Dessa gynnsamma förutsättningar kan tas till vara fullt ut, men aldrig med ett sista-utvägens syndrom.

Att misslyckas med det nu, när hjulet faktiskt snurrar åt rätt håll, vore att svika sin plikt och göra andra besvikna.

Låt oss därför se till att inte ännu en gång missa historiens tåg.

Mental förstening
Tyvärr måste det sägas att människor vanligtvis ”utvecklas” i sina principer på så sätt att de överger eller förnekar dem, medan de samtidigt förstenas i sina mentala och beteendemässiga mönster.

Därmed tillämpas solve på det väsentliga, som då upplöses, och coagula på det mentala, som då stelnar.

Låt oss därför döda tyngdens ande, den som vi bär inom oss som en börda. Resten kommer att följa av sig självt. Tiden är inne.

Och det är vår plikt.

L'articolo Jakten på mirakellösningar är bara ett hinder för att agera nyskapande och kraftfullt proviene da NoReporter.

Il existe en revanche plusieurs évolutions possibles, dans un sens ou dans l’autre

Elles concernent la natalité, les migrations, l’avenir identitaire non seulement des peuples mais aussi des individus. Elles concernent également les rivalités entre les différentes puissances — confrontées en leur sein aux problèmes que l’on vient d’évoquer, tout en étant liées entre elles par des rapports à la fois de concurrence et d’interdépendance — pour le contrôle des ressources énergétiques et la maîtrise des révolutions technologiques et industrielles.

Il suffirait de respirer

de prendre la distance émotionnelle nécessaire face au vacarme politique quotidien et de se concevoir en phase avec son époque pour contribuer — et j’insiste sur le mot contribuer, puisque personne ici n’est un surhomme — aux évolutions positives de son propre peuple.

Puis il y a la grande confusion sous le ciel qui s’est effondré sur la tête

— comme Astérix l’aurait redouté —de tous ceux sur qui il s’est réellement effondré.

Je parle de ceux qui éprouvent de la nostalgie, non pas pour la vie, les symboles ou les réalisations d’un passé qui peut parfaitement régénérer l’avenir, puisqu’il n’est pas mort, mais pour les conditions d’existence auxquelles ils étaient eux-mêmes habitués et pour les schémas mentaux qu’ils connaissaient autrefois et dont ils ne parviennent pas à se libérer.

Cela conduit à la construction mentale de Villages gaulois où l’on se retranche en attendant qu’un redresseur de torts vienne venger ses désillusions. D’où l’idéalisation de véritables sous-cultures ou de puissances arrogantes et violentes, que l’on refuse de voir telles qu’elles sont réellement et auxquelles on s’en remet avec une confiance quasi religieuse. Peu importe qu’il s’agisse des Russes, des Américains, des Israéliens, des Iraniens ou des Nord-Coréens : le mécanisme mental est le même et conduit au même résultat d’autocorrosion.

Ou bien réapparaît, à intervalles réguliers, l’homme ou la femme du dernier recours

celui ou celle qui dit tout haut ce que peu osent dire (comme si dire et faire étaient une seule et même chose…), qui attire les foules et les porte jusqu’à l’exaltation.

Il ne s’agit plus de personnalités qui, par leur culture politique, leur génération ou leur situation historique, pouvaient offrir à leur peuple des alternatives extrêmement difficiles mais potentiellement réalisables. Il n’y a plus de Jean-Marie Le Pen. Aujourd’hui, il y a Éric Zemmour, Marine Le Pen ou, pire encore, Alice Weidel. En Italie, nous avons eu Salvini, aujourd’hui grisonnant et talonné par Vannacci.

Le résultat est invariablement le même

les voix se redistribuent, généralement au profit final de la caste, et rien ne change parce que rien ne peut changer si l’on n’a pas travaillé auparavant, avec profondeur et continuité ; si l’on n’a pas compris que le pouvoir politique ne dépend ni du pouvoir électoral ni même de minorités bruyantes, mais des rapports de force dont disposent les minorités organisées.

Indépendamment de leur valeur intrinsèque, les hommes — ou les femmes — “providentiels” ne peuvent finalement pas faire grand-chose, car ils se heurtent à cette découverte fracassante du populisme terminal : le pouvoir en tant que tel, ce qu’ils appellent le « deep state ». Il faut le conquérir, sinon rien n’est possible, car c’est lui qui applique les lois et exécute les décisions — ou choisit de ne pas le faire. Il l’emporte toujours sur ceux qui les édictent.

Ainsi, sans conquête préalable des positions de pouvoir, il ne reste jamais que des feux d’artifice.

Qu’il soit bien clair que je n’entends pas mettre des bâtons dans les roues

à ceux qui ressentent l’appel de la forêt : tout engagement porte toujours des fruits, parfois collatéraux, et ainsi soit-il. Il faut cependant comprendre que seules les tours de Babel sont édifiées de cette manière et qu’elles finissent régulièrement par s’effondrer sur elles-mêmes.

C’est l’effet inévitable de tout choix de dernière chance. Il isole celui qui se retranche et finit par mourir de regret.

Si l’on manque d’enracinement, non seulement idéal mais aussi méthodologique et avec lui d’une véritable gestion révolutionnaire, le radicalisme se masque en extrémisme, hausse le ton, perce éventuellement quelques écrans et fabrique un personnage ; pendant ce temps, il brise les chaînes reliant le centre à la périphérie, et inversement.

Car, si l’on n’a pas bien présent à l’esprit cette centralité radicale

on se retrouve polarisé entre extrémisme et modération : deux impuissances complémentaires, qui dépendent toutes deux de l’abandon de sa propre subjectivité au profit d’une délégation, souvent fidéiste, toujours auto-destructrice.

Cette alternative entre extrémisme et modération n’aurait aucun sens si l’on avait adopté une mentalité politique révolutionnaire qui ne prévoit la soumission à personne ni à rien, et donc aucune forme d’entrisme.

Je soutiens depuis des années que l’entrisme se fait de l’extérieur. Autrement dit, c’est l’autonomie qui donne une force de négociation et permet d’entrer dans le jeu en réseau, en formant une chaîne avec ceux qui partagent avec nous certaines pulsions et visions. Les synergies ne nécessitent pas d’adhésions, bien au contraire.

Le réseau se construit partout

Ainsi, si quelqu’un choisit d’aller nécessairement d’un côté plutôt que de l’autre, ce n’est pas en soi un problème. Cela le devient lorsqu’il agit avec une mentalité de dernière plage et qu’il confie ses attentes au « messie » providentiel du moment. Émotion plutôt que logique.

Les conditions actuelles sont particulièrement favorables

tant sur le plan international que national, comme l’a récemment montré l’impressionnante manifestation de Rome pour la remigration, une foule océanique composée de gens tout à fait ordinaires, parmi lesquels des milliers de très jeunes qui n’appartiennent à aucun mouvement ni parti.

Ces conditions favorables peuvent être pleinement saisies, mais jamais avec la « syndrome de la dernière chance ». Ne pas le faire aujourd’hui, alors que la roue tourne dans le bon sens, reviendrait à manquer à un devoir et à décevoir.

Veillons à ne pas manquer encore une fois le train de l’histoire

pour courir après des modèles qui rassurent notre paresse et notre incapacité à évoluer, tandis que nous restons figés dans les principes.

Il faut dire, malheureusement, que l’on « évolue » généralement dans les principes, en ce sens qu’on les abandonne ou qu’on les renie, tandis que l’on se fossilise dans le mental et le comportemental.

Le « solve » est alors appliqué à l’essentiel, qui se dissout, et le « coagula » au mental, qui se fige.

Tuons donc l’esprit de pesanteur que nous portons en nous comme un fardeau, et l’essentiel sera déjà accompli.

C’est le moment. Et c’est notre devoir.

L'articolo Ce n’est pas le moment des dernières plages proviene da NoReporter.

Existen, más bien, varias evoluciones posibles en un sentido u otro

Se refieren a la natalidad, a las migraciones y al futuro identitario no solo de los pueblos, sino también de las personas. Y se refieren a las disputas entre las distintas potencias —ocupadas internamente por los problemas recién mencionados, pero al mismo tiempo ligadas entre sí por relaciones de rivalidad e interdependencia— orientadas al control de las fuentes de energía y a la realización de las revoluciones tecnológicas e industriales.

Bastaría con respirar

tomar la distancia emocional necesaria respecto al estrépito político cotidiano y concebirse a uno mismo en sintonía con la actualidad para contribuir —y subrayo contribuir, dado que nadie aquí es un superhombre— a la evolución adecuada de su propio pueblo.

Luego está la gran confusión bajo el cielo que se ha derrumbado sobre la cabeza

—como habría temido Astérix— de todos aquellos sobre quienes realmente se ha derrumbado.

Me refiero a quienes sienten nostalgia no por la vida, los símbolos o las realizaciones de un pasado que perfectamente puede regenerar el futuro, porque no está muerto, sino por las condiciones de vida a las que ellos mismos estaban acostumbrados y por los esquemas mentales que conocían antes y de los que no logran liberarse.

Esto produce la construcción mental de Aldeas Galas en las que encerrarse y esperar a que algún justiciero venga a vengar sus desilusiones. De ahí las idealizaciones de auténticas subculturas o de potencias arrogantes y violentas, a las que se niegan a ver tal como son y en las que depositan una confianza casi religiosa. Poco importa que se trate de los rusos, los estadounidenses, los israelíes, los iraníes o los norcoreanos: el mecanismo mental es el mismo y conduce al mismo resultado de autocorrosión.

O bien reaparece, con regularidad, el hombre o la mujer de la última oportunidad

aquel o aquella que dice en voz alta lo que pocos se atreven a decir (como si decir y hacer fueran la misma cosa…), que atrae multitudes y las excita hasta el paroxismo.

El resultado es invariablemente el mismo:

Ya no se trata de personas que, por su cultura política, su generación o su contexto histórico, podían ofrecer a sus pueblos alternativas dificilísimas pero potencialmente realizables. Ya no existe ningún Jean-Marie Le Pen. Hoy están Éric Zemmour, Marine Le Pen o, peor aún, Alice Weidel. En Italia tuvimos a Salvini, hoy envejecido y presionado por Vannacci.

los votos se redistribuyen, generalmente en beneficio de la casta, y nada cambia porque nada puede cambiar si antes no se ha trabajado con profundidad y continuidad; si no se ha comprendido que el poder político no depende del poder electoral ni siquiera de minorías ruidosas, sino de los elementos de fuerza que poseen las minorías organizadas.

Más allá de su valor intrínseco, los hombres —o mujeres— “providenciales” poco pueden hacer realmente, porque chocan contra este descubrimiento clamoroso del populismo terminal: el poder como tal, aquello que denominan «Estado profundo» (deep state). Hay que conquistarlo o no habrá nada que hacer, porque es él quien aplica las leyes y ejecuta las disposiciones… o decide no hacerlo. Siempre prevalece sobre quienes simplemente las dictan.

Por lo tanto, sin la conquista previa de las posiciones de poder, todo se reduce, una y otra vez, a fuegos artificiales.

Que quede claro que no pretendo poner trabas

a quienes sienten la llamada de la selva: todo compromiso siempre da frutos, quizá colaterales, y está bien así. Sin embargo, hay que comprender que solo las torres de Babel se construyen de este modo y terminan regularmente derrumbándose sobre sí mismas.

Es el efecto inevitable de toda elección de última oportunidad. Aísla a quien se atrinchera y acaba muriendo de pesar.

Si falta un enraizamiento, no solo ideal sino también metodológico, y con él una auténtica gestión revolucionaria, el radicalismo se disfraza de extremismo, eleva el tono, atraviesa quizá algunas pantallas y crea un personaje; mientras tanto, rompe las cadenas que van del centro a la periferia y viceversa.

Porque, si no se tiene bien presente esta centralidad radical

se acaba polarizado entre extremismo y moderación: dos impotencias complementarias, ambas dependientes de la renuncia a la propia subjetividad para refugiarse en una delegación, a menudo fideísta, siempre autodestructiva.

Esta alternativa entre extremismo y moderación no tendría ningún sentido si se hubiera asumido una mentalidad política revolucionaria que no contempla la sumisión a nadie ni a nada y, por tanto, tampoco ninguna forma de entrismo.

Sostengo desde hace años que el entrismo se hace desde fuera. Es decir, es la autonomía la que otorga fuerza de negociación y permite entrar en el juego en red, formando cadena con quienes comparten con nosotros ciertas pulsiones y visiones. Las sinergias no requieren afiliaciones, ¡todo lo contrario!

La red se construye desde cualquier lugar

Por lo tanto, si alguien decide ir necesariamente hacia un lado en lugar de otro, no es en sí mismo un problema. Lo es cuando lo hace con la mentalidad de última oportunidad y deposita sus expectativas en el “mesías” providencial de turno. Emoción más que lógica.

Las condiciones actuales son particularmente favorables

tanto en el plano internacional como en el nacional, como acaba de demostrar la impresionante manifestación de Roma por la remigración, una multitud oceánica compuesta por gente completamente normal, entre la que había miles de jóvenes que no militan en ningún movimiento ni partido.

Estas condiciones favorables pueden aprovecharse perfectamente, pero nunca bajo el síndrome de la última oportunidad. No hacerlo ahora, cuando la rueda gira en la dirección correcta, equivaldría a incumplir un deber y decepcionar.

Procuremos no perder una vez más el tren de la historia

para perseguir modelos que tranquilizan nuestra pereza y nuestra incapacidad de evolucionar, mientras permanecemos inmóviles en los principios.

Hay que decir, lamentablemente, que generalmente se “evoluciona” en los principios, en el sentido de que se abandonan o se reniegan, mientras uno se fosiliza en lo mental y lo comportamental.

El “solve” se aplica entonces a lo esencial, que así se disuelve, y el “coagula” a lo mental, que se fosiliza.

Matemos, pues, el espíritu de gravedad que llevamos dentro como una carga, y lo demás estará hecho.

Es el momento. Y es nuestro deber.

L'articolo No es tiempo de “últimas playas” proviene da NoReporter.

There are, instead, a number of possible developments in one direction or another

They concern birth rates, migration, and the future identity not only of peoples but of individuals themselves. And they concern the struggles among the great powers—powers that are themselves grappling with the very issues just mentioned, while at the same time remaining bound together by rivalry and interdependence—as they compete for control of energy resources and for leadership in technological and industrial revolutions.

It would be enough to breathe

to take the emotional distance necessary from the daily political uproar, and to think of oneself in step with the times, in order to contribute—and I emphasize contribute, since none of us here is a superman—to the proper evolution of one’s own people.

Then there is the great confusion beneath the sky that has collapsed overhead

– as Asterix would have feared— for all those upon whom it has truly collapsed.

I am referring to those who feel nostalgia not for the life, symbols, or achievements of a past that can very well regenerate the future—because it is not dead—but for the living conditions to which they themselves were accustomed, and for the mental frameworks they once knew and from which they cannot free themselves.

This leads to the mental construction of “Gaulish Villages” in which to shut oneself away, waiting for some avenger to vindicate one’s disillusionments. Hence the idealization of entire subcultures or of arrogant and violent powers, which people refuse to see for what they really are and to which they entrust themselves almost religiously. It matters little whether these are the Russians, the Americans, the Israelis, the Iranians, or the North Koreans: the mental process is the same and leads to the same outcome of self-corrosion.

Or else, at regular intervals, there reappears the man—or woman—of the last resort:

the one who says aloud what few dare to say (as if saying and doing were the same thing…), who attracts crowds and whips them into a frenzy.

These are no longer figures who, by virtue of their political culture, generation, or historical circumstances, could offer their peoples alternatives that were extraordinarily difficult yet potentially achievable. There is no longer any Jean-Marie Le Pen. Today there are Éric Zemmour, Marine Le Pen, or, worse still, Alice Weidel. In Italy we had Salvini, now graying and increasingly overshadowed by Vannacci.

The outcome is invariably the same

votes are redistributed, generally to the benefit of the establishment, and nothing changes because nothing can change unless the groundwork has first been laid—deeply and consistently; unless one has understood that political power does not depend on electoral power, nor even on noisy minorities, but on the sources of strength possessed by organized minorities.

Regardless of their intrinsic worth, these providential men—or women—can accomplish very little, because they collide with the startling discovery of terminal populism: power as such, what they call the “deep state.” Either one conquers it, or nothing comes of it, because it is the deep state that enforces the laws and carries out directives—or refuses to do so. It always prevails over those who merely issue them.

Without the prior conquest of these positions of power, there are only ever fireworks.

Let it be clear that I do not intend to put obstacles in the path

of those who feel the call of the wild: every form of engagement always bears fruit, sometimes collateral, and that is fine. However, it must be understood that only Babel towers are built in this way, and they regularly end up collapsing on themselves.

It is the inevitable effect of any last-resort choice. It isolates those who entrench themselves and eventually leads them to die of regret.

If there is a lack of grounding, not only in ideals but also in method, and with it a genuine revolutionary approach to governance, radicalism disguises itself as extremism, raises its voice, perhaps breaks through a few screens and creates a character; meanwhile, it breaks the chains connecting center and periphery, and vice versa.

Because, if one does not keep this radical centrality clearly in mind

one ends up polarized between extremism and moderation: two complementary forms of impotence, both dependent on the renunciation of one’s own subjectivity in favor of delegation, often fideistic, always self-destructive.

This alternative between extremism and moderation would make no sense if one had adopted a revolutionary political mindset that does not contemplate submission to anyone or anything, and therefore excludes any form of entryism.

I have argued for years that entryism is done from the outside. In other words, it is autonomy that grants bargaining power and allows one to enter the game in a networked way, forming chains with those who share certain drives and visions with us. Synergies do not require membership, quite the opposite.

The network is built from anywhere.

Therefore, if someone chooses to go necessarily in one direction rather than another, it is not in itself a problem. It becomes one when it is done with a last-resort mentality and when expectations are entrusted to the providential “messiah” of the moment. Emotion rather than logic.

The current conditions are particularly favorable

both internationally and domestically, as was just demonstrated by the impressive demonstration in Rome for remigration, an oceanic crowd composed of completely ordinary people, among whom were thousands of very young individuals who do not belong to any movement or party.

These favorable conditions can be fully seized, but never with a last-resort syndrome. Failing to do so today, when the wheel is turning in the right direction, would mean failing in one’s duty and disappointing.

Let us make sure not to miss once again the train of history

It must be said, unfortunately, that one usually “evolves” in principles, in the sense that they are abandoned or disowned, while one becomes fossilized in the mental and behavioral sphere.

The “solve” is thus applied to the essential, which thereby dissolves, and the “coagula” to the mental, which becomes rigid.

Let us therefore kill the spirit of gravity that we carry within us like a burden, and the rest will be done.

It is time. And it is our duty.

L'articolo This is no time for last resorts proviene da NoReporter.

I själva verket vore det mer korrekt att kalla det ultrademokratiskt, demokratifixerat eller rentav ett samhälle drabbat av demokrati i slutstadiet.

För att vara tydlig: det som vanligtvis kallas demokrati – nämligen delaktighet, yttrandefrihet och respekt för andra – är något som kännetecknar den europeiska civilisationen, trots att Europa före 1800-talet endast hade mycket få demokratiska institutioner. Dessutom var friheten och den ömsesidiga respekten ofta starkt begränsade i de få fall där sådana system faktiskt etablerades, såsom i Aten och Thebe.

Genom ett dubbelt misstag – både historiskt och etymologiskt – förväxlar vi tolerans, respekt och delaktighet med demokrati, trots att demokratin i vissa avseenden snarare står i motsats till dessa värden.

Ändå har den europeiska mentaliteten – stadsstaternas anda, lojalitetsbandens betydelse och civitas-idén – ofta mildrat den utjämnande och förtryckande totalitarism som, både filosofiskt och historiskt, kännetecknar den rena demokratin.

Den rena demokratin

Den rena demokratin strävar efter att påtvinga sina regler oavsett principer och utplånar seder och traditioner för att ersätta dem med nya. I slutänden ligger kommunismen betydligt närmare demokratins renodlade form än vad den parlamentariska demokratin gör.

Det är därför dagens styrande klasser, alltmer fjärmade från verkligheten, genom lagstiftning och tvång försöker genomdriva en rad antropologiska omvandlingar – från genusideologi till wokekultur – som den mänskliga naturen fortfarande instinktivt avvisar.

Så ovan, så nedan

Det är inte bara de styrande klasserna som drabbats. Även användarna av sociala mediers demokrati känner sig tvungna att omedelbart kommentera allt, beväpnade med färdigpaketerad övertygelser och absoluta vissheter som formats i chatrummens getton.

Deras kännetecken är lätta att urskilja: ytlighet, brist på djup, den politiske kommissariens eller inkvisitorns hysteri, sociopati och framför allt hat mot världen omkring dem. I själva verket är det just detta hat som driver deras aggressivitet, förklädd till politiskt engagemang.

Detta är tydliga symptom på en djup existentiell olust och på en önskan att lägga ansvaret för denna olust på andra – på vem som helst utom dem själva – i stället för att acceptera uppgiften att arbeta med sig själva.

Två sidor av samma mynt

Dessa två motsatser av samma mynt – de styrande klasserna som predikar doktriner och sociala mediers rebeller som angriper dem – är i grunden identiska. De har förlorat all kontakt med verkligheten.

Var och en av deras utsagor bygger på förkastandet av något förmodat absolut ont – varje grupp har sin egen version – vilket leder till att de framställer något som i bästa fall är oroande och i värsta fall kvävande och skrämmande som ett absolut gott.

Det är slående att se hur allt de diskuterar reduceras till schematiska abstraktioner snarare än något levande. De känner inte folkens, individernas, tragediernas eller möjligheternas verklighet. I stället talar de utifrån fördomar, utan empati för någon – inte ens för dem de påstår sig företräda.

Missnöjet går så djupt att vi numera – Mel Brooks tycks regera över allt – ser soldater som förespråkar avväpning, kommunister som försvarar nationell suveränitet, antieuropeiska européer, fascister som försvarar demokratin och så vidare i all oändlighet.

Glömska inför etnos, historia och genius loci

Nej. För dem är gräset antingen alltid grönare på andra sidan, och vilken tölp som helst från Nordkorea, Teheran, Tel Aviv eller något kalifat framstår som att föredra framför vår egen dekadens. Eller också försvarar de denna dekadens mot hotet från sådana avskyvärdheter och hävdar att dekadensen i sig är en dygd.

I båda fallen vägrar de att ägna sig åt arbetet med sig själva och den värld som omedelbart omger dem – hic et nunc, här och nu.

Ingenting annat än ett utbrett tillstånd av förfall kan växa fram

I toppen och i botten, oavsett vilka ståndpunkter människor intar, är det andan, mentaliteten och den känslomässiga obalansen med vilken dessa ståndpunkter omfamnas som definierar denna epok av djup kris.

En djup kris innebär en djup omvandling. Inom kort kommer dagens styrande klasser att övermannas av verkligheten och livskraften, medan dagens självutnämnda antagonister kommer att uppslukas av ett svart hål som återför dem till det intet de så effektivt gestaltar varje gång de öppnar munnen.

Naturen och historien väntar inte

Och ni kommer att se att allt fler normala unga människor – normala i betydelsen att de överensstämmer med normen – träder fram, och att liv, förnuft och genuint deltagande återvänder.

Vi kommer att lämna bakom oss frestelserna från den vulgära maktlöshet som pratshowdemokratin förkroppsligar.

L'articolo Obehaget hindrar oss från att se morgondagen proviene da NoReporter.

En réalité, il faudrait plutôt la définir comme ultra-démocratique, ou obsédée par la démocratie, voire atteinte de démocratie terminale.

Entendons-nous bien : ce que l’on appelle communément démocratie

à savoir la participation, la liberté d’expression et le respect d’autrui, est quelque chose de caractéristique de la civilisation européenne, laquelle ne connut que très peu d’institutions démocratiques avant le XIXᵉ siècle. De plus, dans les très rares cas où de tels systèmes furent instaurés (Athènes, Thèbes), précisément la liberté et le respect furent fortement restreints.

Par une double erreur — historique et étymologique — nous confondons la tolérance, le respect et la participation avec la démocratie, laquelle, à certains égards, leur est même antinomique.

Cependant, la mentalité européenne — celle des poleis, des pactes de fidélité et de la civitas — a souvent atténué, même au sein des systèmes démocratiques eux-mêmes, le totalitarisme niveleur et oppressif qui, philosophiquement et historiquement, caractérise la démocratie pure.

La démocratie pure

veut imposer ses règles indépendamment des Principes et efface les usages et les coutumes pour les remplacer par d’autres. En fin de compte, le communisme se rapproche bien davantage de la pureté démocratique que la démocratie parlementaire.

C’est la raison pour laquelle, aujourd’hui, les classes dirigeantes, en décalage avec la réalité, imposent par les lois et la coercition une série de transformations anthropologiques — du genre au wokisme — que la nature humaine continue instinctivement à rejeter.

Ce qui est en haut est aussi en bas

Il ne s’agit pas seulement des classes dirigeantes, mais aussi des utilisateurs de la démocratie des réseaux sociaux, qui interviennent instantanément sur tout avec des convictions préfabriquées et des certitudes absolues, forgées dans des ghettos de discussion “chat”. Leurs traits les plus visibles sont la superficialité, le manque de profondeur, l’hystérie de commissaires politiques ou d’inquisiteurs, la sociopathie et, surtout, la haine envers ce qui les entoure. Car, au fond, seule cette haine motive leur agressivité déguisée en engagement politique.

Ce sont les symptômes indiscutables d’un malaise existentiel profond et de la prétention d’en rejeter la responsabilité sur les autres, sur n’importe qui, afin d’éviter d’assumer la tâche de travailler sur soi-même.

Les deux faces d’une même médaille

Ces deux opposés d’une même médaille — les classes dirigeantes qui imposent leur doctrine et les rebelles des réseaux sociaux qui les attaquent — sont absolument identiques. Ils ont perdu le sens de la réalité.

Chacune de leurs affirmations repose sur le rejet d’un prétendu Mal Absolu (chacun ayant le sien), ce qui les conduit à présenter comme Bien Absolu quelque chose qui est, dans le meilleur des cas, inquiétant et, dans le pire, horrible et étouffant.

Il est frappant de constater que tout ce dont ils parlent est réduit à une abstraction schématique, non vivante. Ils ne ressentent ni les peuples, ni les personnes, ni les tragédies, ni les potentialités. Non : ils parlent par parti pris, sans empathie envers quiconque, pas même envers ceux qu’ils prétendent servir.

Le malaise est tel que — Mel Brooks régnant en maître — nous avons des militaires pour le désarmement, des communistes pour le souverainisme, des européistes anti-européens, des fascistes pour la démocratie, etc., etc.

Oubliant l’ethnos, l’histoire et le genius loci

Non. Pour eux, soit l’herbe du voisin est toujours plus verte et l’on préfère n’importe quel rustre de Corée du Nord, de Téhéran, de Tel-Aviv ou d’un Califat à notre propre décadence ; soit l’on défend cette décadence contre la menace de ces horreurs, en prétendant qu’elle constitue une vertu.

Dans les deux cas, on renonce à s’engager sur soi-même et autour de soi, hic et nunc, ici et maintenant.

De tout cela ne peut naître qu’une pathologie terminale généralisée

En haut comme en bas, quelles que soient les positions subjectivement adoptées, c’est l’état d’esprit, la mentalité et le déséquilibre émotionnel avec lesquels elles sont adoptées qui caractérisent cette période de crise absolue.

Une crise absolue signifie une transformation absolue, et il est certain que les classes dirigeantes d’aujourd’hui succomberont bientôt face à la réalité et à la vitalité, tandis que les prétendus antagonistes d’aujourd’hui seront engloutis par un trou noir qui les ramènera au néant qu’ils représentent si bien chaque fois qu’ils prennent la parole.

La nature et l’histoire n’attendent pas

Et vous verrez qu’il y aura de plus en plus de jeunes normaux — c’est-à-dire conformes à la norme — et que l’on recommencera à vivre, à raisonner et à participer, en laissant derrière nous les tentations de l’impuissance vulgaire de la démocratie-spectacle format talk show.

L'articolo La détresse psychologique nous empêche d’apercevoir l’avenir proviene da NoReporter.

En realidad, habría que definirla como ultrademocrática, o democrático-obsesiva, o incluso afectada por una democracia terminal.

Entendámonos: lo que comúnmente se define como democracia

es decir, la participación, la libertad de expresión y el respeto hacia los demás, es algo característico de la civilización europea, que conoció muy pocas instituciones democráticas antes del siglo XIX. Además, en las rarísimas excepciones en que se instauraron sistemas de este tipo (Atenas, Tebas), precisamente la libertad y el respeto se vieron fuertemente reducidos.

A causa de un doble error —histórico y etimológico— confundimos la tolerancia, el respeto y la participación con la democracia, la cual, en ciertos aspectos, es incluso antinómica respecto de ellos.

Sin embargo, la mentalidad europea —la de las polis, los pactos de fidelidad y la civitas— ha atenuado con frecuencia, incluso dentro de los propios sistemas democráticos, el totalitarismo uniformador y opresivo que, desde un punto de vista filosófico e histórico, caracteriza a la democracia pura.

La democracia pura

pretende imponer sus reglas con independencia de los principios y elimina usos y costumbres para sustituirlos por otros. En el fondo, el comunismo se aproxima mucho más a la pureza de la democracia que la democracia parlamentaria.

Y esta es la razón por la que hoy las clases dirigentes, desconectadas de la realidad, imponen mediante leyes y mecanismos de coerción una serie de transformaciones antropológicas —desde la ideología de género hasta la cultura woke— que la naturaleza humana sigue rechazando instintivamente.

Como es arriba, es abajo

No se trata solo de las clases dirigentes, sino también de los usuarios de la democracia social-mediática, que intervienen de inmediato sobre cualquier asunto con convicciones prefabricadas y certezas absolutas, maduradas en guetos de chats. Sus rasgos más evidentes son la superficialidad, la falta de profundidad, la histeria propia de comisarios políticos o inquisidores, la sociopatía y, sobre todo, el odio hacia cuanto los rodea. Porque, en el fondo, solo ese odio alimenta su agresividad disfrazada de compromiso político.

Son síntomas inequívocos de un profundo malestar existencial y de la pretensión de descargar la responsabilidad de dicho malestar sobre los demás, sobre cualquiera, con tal de no asumir la tarea de trabajar sobre uno mismo.

Dos caras de una misma moneda

Estos dos opuestos de una misma moneda —las clases dirigentes que imponen el verbo y los rebeldes de las redes sociales que las atacan— son absolutamente idénticos. Han perdido el sentido de la realidad.

Cada una de sus afirmaciones se basa en el rechazo de un supuesto Mal Absoluto (cada cual tiene el suyo), lo que les lleva a presentar como Bien Absoluto algo que, en el mejor de los casos, resulta inquietante y, en el peor, horrible y asfixiante.

Impresiona observar cómo todo aquello de lo que hablan queda reducido a una abstracción esquemática, no viva. No sienten a los pueblos, a las personas, las tragedias o las potencialidades. No: hablan por prejuicio, sin empatía hacia nadie, ni siquiera hacia aquellos a quienes dicen querer servir.

El malestar es tal que —como si Mel Brooks reinara sobre todo ello— tenemos militares partidarios del desarme, comunistas defensores de la soberanía nacional, europeístas antieuropeos, fascistas defensores de la democracia, etcétera, etcétera.

Olvidados del ethnos, de la historia y del genius loci

No. Para ellos, o bien la hierba del vecino siempre es más verde y se prefiere a cualquier patán de Corea del Norte, de Teherán, de Tel Aviv o de algún Califato antes que a nuestra propia decadencia; o bien se defiende esa decadencia frente a la amenaza de tales aberraciones, pretendiendo que dicha decadencia constituye una virtud.

En ambos casos se renuncia a comprometerse con uno mismo y con el entorno inmediato: hic et nunc, aquí y ahora.

De todo ello no puede surgir otra cosa que una patología terminal generalizada

Arriba y abajo, con independencia de las posiciones subjetivas que se adopten, son el ánimo, la mentalidad y el desequilibrio emocional con los que dichas posiciones son asumidas los que caracterizan este período de crisis absoluta.

Una crisis absoluta significa una transformación absoluta, y ciertamente verá en poco tiempo a las clases dirigentes actuales sucumbir ante la realidad y la vitalidad, mientras que los supuestos antagonistas de hoy serán absorbidos por un agujero negro que los devolverá a la nada que tan bien representan cada vez que se expresan.

La naturaleza y la historia no esperan

Y verán que habrá cada vez más jóvenes normales —es decir, dentro de la Norma— y se volverá a vivir, a razonar y a participar, dejando atrás las tentaciones de la vulgar impotencia de la democracia de talk show.

L'articolo El sufrimiento mental nos impide ver el futuro proviene da NoReporter.

In reality, it would be more accurate to call it ultra-democratic, or democracy-obsessed, or even a society afflicted by terminal democracy.

To be clear, what is commonly referred to as democracy

namely participation, freedom of speech, and respect for others, is something characteristic of European civilization, which, prior to the nineteenth century, experienced very few democratic institutions. Moreover, in the rare cases where such systems were established (Athens, Thebes), freedom and mutual respect were often severely curtailed.

Through a double error—both historical and etymological—we confuse tolerance, respect, and participation with democracy, which in some respects is actually antithetical to them.

Yet the European mindset—the spirit of the poleis, of bonds of loyalty, and of the civitas—has often softened, even within democratic systems themselves, the leveling and oppressive totalitarianism that, philosophically and historically, characterizes pure democracy.

Pure democracy

seeks to impose its rules regardless of principles and erases customs and traditions, replacing them with new ones. In the end, communism comes far closer to the purity of democracy than parliamentary democracy does.

This is why today’s ruling classes, increasingly detached from reality, seek through legislation and coercion to impose a series of anthropological transformations—from gender ideology to woke culture—that human nature continues instinctively to reject.

As above, so below

It is not only the ruling classes that are affected, but also the users of social-media democracy, who feel compelled to comment instantly on everything, armed with prefabricated convictions and absolute certainties forged within chat-room ghettos. Their defining traits are readily apparent: superficiality, lack of depth, the hysteria of political commissars or inquisitors, sociopathy, and above all, hatred toward the world around them. In truth, it is this hatred alone that fuels their aggression, masquerading as political engagement.

These are unmistakable symptoms of profound existential malaise and of the desire to shift responsibility for that malaise onto others—onto anyone else—rather than accepting the task of working on oneself.

Two sides of the same coin

These two opposites of the same coin—the ruling classes that preach doctrine and the social-media rebels who attack them—are fundamentally identical. They have lost all sense of reality.

Every one of their assertions is founded on the rejection of some presumed Absolute Evil (each has its own version), which leads them to present as an Absolute Good something that is, at best, disturbing and, at worst, suffocating and dreadful.

It is striking to observe how everything they discuss is reduced to a schematic abstraction rather than something living. They do not feel the reality of peoples, individuals, tragedies, or possibilities. Instead, they speak out of prejudice, without empathy for anyone—not even for those they claim to serve.

The malaise runs so deep that—Mel Brooks reigns supreme—we now have soldiers advocating disarmament, communists championing sovereignty, anti-European Europeanists, fascists defending democracy, and so on and so forth.

Forgetful of Ethnos, History, and Genius Loci

No. For them, either the grass is always greener on the other side and any boor from North Korea, Tehran, Tel Aviv, or some Caliphate is preferable to our own decadence; or else they defend that decadence against the threat posed by such abominations, insisting that decadence itself is a virtue.

In both cases, they refuse to commit themselves to working on themselves and on the world immediately around them—hic et nunc, here and now.

Nothing else can Emerge but a widespread terminal pathology

At the top and at the bottom, regardless of the particular positions people take, it is the spirit, the mentality, and the emotional imbalance with which those positions are adopted that define this era of profound crisis.

A profound crisis means profound transformation. Before long, today’s ruling classes will be overwhelmed by reality and vitality, while today’s self-proclaimed antagonists will be swallowed by a black hole that will return them to the nothingness they so effectively embody whenever they speak.

Nature and History do not wait

And you will see that there will be more and more normal young people—normal in the sense of conforming to the norm—and life, reason, and genuine participation will return.

We will leave behind the temptations of the vulgar impotence embodied by talk-show democracy.

L'articolo Discomfort prevents us from seeing tomorrow proviene da NoReporter.

Massmördaren i Modena framställs som ett psykiskt sjuk.

Det kan mycket väl vara så. Terrorister som agerar som ”ensamvargar” rekryteras ofta bland personer med psykisk problematik och som inte sällan har kontakt med psykiatrin. Det är ett välkänt mönster.

En självupptagen galning?

Kanske. Men redan för fyra år sedan skickade han mejl till universitetet i Modena där han angrep förekomsten av krucifix. Det antyder åtminstone en form av fundamentalism.

Inga kopplingar till jihadister?

Kanske inte. Men det är märkligt hur alla verkar ha drabbats av minnesförlust. Regeringen Monti tillät de ”moderata jihadisternas” samordningscentrum utanför Mellanöstern att etablera sig mellan Emilia-Romagna och Marche, ungefär i den gamla partisanernas ”dödstriangel”. Därifrån bedrevs bland annat verksamhet mot Damaskus.

Sedan dess har Italien inte drabbats av lika många jihadistiska attentat som Tyskland, Frankrike, Belgien eller Storbritannien. Samtidigt har flera attentatsmän haft kopplingar till Italien eller sökt skydd här efter dåden.

Nästan som om det funnits en överenskommelse: skydd och handlingsfrihet i utbyte mot att attentat inte genomfördes i Italien.

Kanske har Italiens senare anpassning till den europeiska linjen – och ett mindre okritiskt förhållande till USA och Israel – fått denna tysta överenskommelse att bryta samman.

Vem vet.

Det mest anmärkningsvärda är ändå försöket att från vänsterhåll framställa massakern som resultatet av psykisk ohälsa och personliga problem hos ett stackars offer.

Varför?

Därför att den progressiva och globalistiska berättelsen inte längre fungerar. Allt fler människor tar avstånd från den.

Försöket att till varje pris påtvinga alla denna dogm

– även genom lagar som begränsar yttrande- och tankefriheten – är snarare ett tecken på osäkerhet och desorientering.

Ju mer man skriker, hotar och polariserar debatten, desto tydligare blir sprickorna.

L'articolo Modena – mellan blod och bedragare proviene da NoReporter.

Detta tycks vara det bästa våra tyckare, statsvetare och kommentatorer kan åstadkomma.

I verkligheten har inget grundläggande nytt inträffat. Trump gick till förhandlingar med sin främsta motpart först efter att ha säkrat en rad tillfälliga fördelar, uppnådda genom kontroll över Venezuela och blockeringen av Hormuzsundet.

Men dessa förhandlingar gav mycket lite: Peking beskrev endast samtalen som ”ett nytt ramverk” för de bilaterala relationerna.

De två regeringarna kommer att fortsätta förhandlingarna – och just förhandlingar är nyckelordet – kring:

• kinesiska köp av amerikanska energiprodukter (olja och gas),
• amerikansk jordbruksexport,
• kontroll av prekursorer till fentanyl,
• dialog om artificiell intelligens och teknologisk säkerhet.

Washington begärde en ökning av kinesiska inköp av amerikansk energi, inklusive möjliga leveranser från Alaska, men fick inget svar.

Ett möjligt ramverk för ”ömsesidig återhållsamhet” beträffande Taiwan diskuterades, men ingen konkret överenskommelse tillkännagavs.

Det är svårt att förstå på vilka grunder kommentatorer talar om någon historisk vändpunkt.

Inte ens när det gäller Taiwan, som amerikanerna aldrig formellt har förbundit sig att försvara militärt och som kineserna avser att införliva senast 2049 – alltså inte nödvändigtvis i morgon.

Det är häpnadsväckande hur kommentatorer fortsätter att jaga föråldrade modeller och sensationslystna scenarier.

–

Ändå har det varit tydligt sedan 1990-talet

att även om amerikansk global hegemoni existerar har den aldrig inneburit verklig ”unipolarism”, och att Kinas uppgång – som antyder en ”bipolär” konfrontation mellan de två makterna – ändå måste förstås mot bakgrund av globalt ömsesidigt beroende och de flytande relationerna mellan olika aktörer, som ibland är allierade och ibland rivaler på olika arenor.

I en sådan värld måste USA samtidigt attrahera och stöta bort kineserna samtidigt som man spelar ut alla andra aktörer – EU, Indien, Japan, Ryssland, Turkiet, Israel och oljemonarkierna – mot varandra, samtidigt som de hålls underordnade Washington, precis såsom föreskrivs i ”Brzezinski-doktrinen”.

För tjugofyra år sedan, i New World Order Between Imperialism and Empire, skrev jag:

”Skräck, identiteternas och kulturernas upplösning samt en degradering till ett bestialiskt tillstånd kan paradoxalt nog uppstå mer genom de globalistiska ledarnas misslyckande än genom deras framgång.”

Jag fortsatte:

”USA:s teknologiska och politiska supermakt, kontrollerad av österländskt kapital, kan i slutändan skapa ett standardiserat system. I ett sådant ramverk skulle ett ansiktslöst och civilisationslöst Amerika komma att anförtro världens psykiska förvaltning åt sina österländska partner. Kineserna är perfekt lämpade för denna roll. (…) De besitter både mentaliteten och de århundradelånga vanorna som krävs för att styra en enorm global myrstack samtidigt som de absorberar alla dess chocker. I årtusenden har de varit vana vid att leva i särskilt despotiska massystem, och deras mentala parametrar – vare sig det gäller existens, politik eller ekonomi – kan för oss framstå som högst robotlika, men är optimala för en kall, funktionell och till och med maniskt infanticid form av styrning.”

Tjugofyra år senare känner Washington sig både attraherat av och skrämt av detta perspektiv, som man oundvikligen måste förhålla sig till.

–

Jag hade föreställt mig ett alternativ, ett alternativ som till stor del misslyckades på grund av de europeiska styrande klassernas otillräcklighet och på grund av det katastrofala val som ryssarna gjorde. I sin strävan att återvända som imperial makt kom de i slutändan att tjäna både Washington och Peking – till skada för sig själva och för oss. Detta alternativ bestod i den numera döda förståelsen mellan Europa och den eurasiska linje som en gång representerades av Kreml.

I samma bok skrev jag också:

”Européerna kan, om de lyckas skydda den, i det ögonblicket hävda hela sin kultur. Asiaterna kommer att svara med sin årtusengamla uppfattning om tomheten som alltings grund.”

Och vidare:

”Europa kan försöka spela en balanserande roll i utvecklingen av världssystemet genom att – i spetsen för en koalition av kulturer och nationer – resa sig mot både USA och Kina.”

–

Det nuvarande ögonblicket är särskilt gynnsamt.

Inte i betydelsen att Europa – vare sig som union eller som statsallians – inom kort kan bli en militärmakt kapabel att mäta sig med Peking och Washington, utan i betydelsen att det kan mångdubbla plurilaterala avtal som garanterar dess politiska, diplomatiska och även ekonomiska centralitet samtidigt som det genomgår en teknologisk omvandling.

Dynamiken av rivalitet och samarbete mellan de två supermakterna

fungerar faktiskt till vår fördel, eftersom båda under en viss tid fortfarande kommer att behöva oss, och vi kanske till och med kan blanda om kortleken.

Även om ”experterna” inte har märkt det har Europa under de senaste sex åren börjat röra sig på alla dessa fronter och framför allt etablerat allt bredare avtal med Japan, Indien, det eurasiska inlandet, Kanada, Singapore och Afrika, samtidigt som man åter riktar uppmärksamheten mot Latinamerika.

Detta gör det möjligt att spela samma roll som de ”alliansfria länderna” spelade under kalla kriget: en genuin tredje position ur ett internationellt politiskt perspektiv.

Dock naturligtvis inte när det gäller inrikes-, social- och kulturpolitik.

På dessa områden återstår fortfarande ett enormt arbete.

Detta är uppenbart den svåraste utmaningen i det nuvarande skedet av den globala kapitalistiska utvecklingen, men alla dessa dimensioner är så sammanflätade att de är dömda att påverka varandra ömsesidigt.

–

Ett stridbart Europa

som utåt driver en tredje väg, måste förr eller senare även inom sig utveckla en politisk kultur som är förenlig med en tredje position – och vice versa.

Detta är den goda nyheten från toppmötet i Peking.

Den enda frågan är om vi är kapabla att inse det.

L'articolo Vilka möjligheter öppnar sig egentligen efter mötet mellan Trump och Xi? proviene da NoReporter.