Jag kom att tänka på att blygsamhet, känslan för det löjliga och till och med respekten för det ämbete man innehar numera tycks ha försvunnit.
Exemplen är otaliga, men jag tänker enbart uppehålla mig vid de mest flagranta från de senaste femton dagarna.
Israels FN-ambassadör hade mage att anklaga Spanien för att upprätthålla koloniala enklaver i Marocko och ockupera mark som inte tillhör landet.
Detta kommer alltså från en företrädare för en stat som har gjort anspråk på landområden med hänvisning till förhållanden för två tusen år sedan, ockuperat dem militärt och fördrivit eller underkuvat dem som fram till helt nyligen bodde där. En stat som, utan hänsyn till internationellt erkännande, koloniserar områden som ingen erkänner som dess territorium, såsom de palestinska områdena Gaza och Västbanken, samtidigt som den behåller kontrollen över det som officiellt kallas ”ockuperade områden”!
Rysslands ambassadör i Tokyo förklarade, som svar på den upprördhet som Putins besök på Kurilerna väckte i Japan, för den japanske utrikesministern att öarna är en integrerad del av Ryska federationen.
Rent formellt har han rätt. Problemet är bara att detta uttalande samtidigt blir ett fördömande av den så kallade ”särskilda militäroperation” som ryssarna har bedrivit i fyra och ett halvt år. Donbas och Krim är nämligen integrerade delar av Ukraina, vars territoriella integritet Ryssland dessutom genom ett avtal hade åtagit sig att värna i utbyte mot att Kiev avvecklade sin kärnvapenarsenal. I stället invaderade Ryssland landet.
Dessa områden valde själva 1991 att inte tillhöra Ryssland, medan Kurilerna ockuperades 1945, då Sovjetunionen utnyttjade situationen efter atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki – som Stalin för övrigt hade gett sitt stöd till – och öarna hade inte själva begärt att få hamna under Moskvas styre.
Sedan har vi amerikanerna, som å ena sidan stöder Marocko i dess försök att erövra Ceuta (erövra, inte ”återerövra”, eftersom staden har varit spansk i flera århundraden, sedan långt innan Marocko ens existerade som stat), samtidigt som de å andra sidan kritiserar européerna för att vara alltför öppna för invandring.
På den punkten skulle vi kanske till och med kunna hålla med – men vilka är de att läxa upp oss? Om antiimperialism? Ska vi gå igenom USA:s historia från allra första början?
Eller om migranter? De är en nation av invandrare som utrotade ursprungsbefolkningarna och som genom den ena invandringsvågen efter den andra har ökat sin befolkning med 60 miljoner människor under det senaste kvartsseklet – en ökning motsvarande en fjärdedel av landets befolkning.
Detta är bara de mest löjeväckande exemplen från de senaste veckorna. Visserligen talar vi om tre makter – Israel, Ryssland och USA – som har mycket gemensamt, framför allt sin fientlighet mot européerna och sitt agerande mot dem, men det vore naivt att tro att detta är något som enbart utmärker dessa länder.
Till detta kommer webbens tanklösa omedelbarhet, med dess krav på omedelbara budskap, och en allt ytligare och mer ungefärlig allmänbildning. Resultatet är en infodemi där ingen tycks bekymra sig om att åtminstone underbygga sin ohederlighet och sitt hyckleri med ett logiskt och sammanhängande tankesystem.
Det är därför alla dessa människor framstår som rena pajasar, samtidigt som nästan ingen tycks lägga märke till det inom just det kommunikationssystem där de verkar.
Det är ett tecken i tiden. Det vore fel att dra slutsatsen att allt håller på att gå åt helvete, eftersom allting alltid ger upphov till lika starka motverkande bieffekter. Dessa tar sig inte bara uttryck i falska nyheter, utan också i den återvunna möjligheten att sprida politiskt inkorrekta budskap.
Med detta sagt kan jag inte låta bli att känna ett visst medlidande med dagens politiska talespersoner, med tanke på hur djupt de har sjunkit: bedrövligt bristfälliga, om inte helt renons, på kunskap, blygsamhet och elegans.
