Hur fotbollen, som en förvrängande spegel av verkligheten, kan ge näring åt hoten från en katastrofal samhällsmodell.
På torsdagskvällen spelas matchen mellan Frankrike och Marocko. Under flera timmar väntas Paris, liksom andra franska städer, präglas av förstörelse, skadegörelse, misshandel och möjligen även lynchningar av vita människor.
Det är ett återkommande scenario under liknande omständigheter och blottlägger sagokungen i den progressiva berättelsen.
Världsmästerskapen är folkets opium i sin renaste form
Vi matas med berättelsen om ett mångkulturellt paradis där vem som helst kan välja att vara tysk, fransk, brittisk eller marsian och representera folk som de sällan har någon verklig koppling till och som de ofta föraktar. Det är i praktiken könsideologins logik överförd till nationalitet: varje individ kan betrakta sig som vad den vill, när den vill och så länge den vill.
Samtidigt finns det ett realistiskt inslag i denna dominerande berättelse. Den påminner oss om att de rikaste samhällena – och därmed framför allt de vita – inte längre får tillräckligt många barn. Migrationen, särskilt i kombination med andra och tredje generationens invandrare, har därför skapat en situation som kanske inte är oåterkallelig, men som kräver ett strukturerat, långsiktigt och framför allt sunt förnuft.
Ett sådant sunt förnuft förutsätter först och främst att de öppna samhällenas prästerskap och Hollywoods konstgjorda paradis fråntas kontrollen över masskulturen, den offentliga ordningen och de institutioner som upprätthåller en påstått välvillig form av slaveri.
Den fräcka rasismen
Detta är inte rätt plats att diskutera olika lösningar på problemen med låga födelsetal och migration. Jag vill endast peka på vansinnet i den dominerande kulturen och dess djupa rasism, för rasistisk är den i varje avseende.
Den är rasistisk i filosofin bakom jus soli, som i praktiken utgår från att nationaliteten i ett europeiskt land är överlägsen invandrarens ursprungliga nationalitet.
Den är rasistisk genom en paternalistisk logik där invandraren behandlas som en valp – som någon underlägsen som måste uppfostras av moderna matriarker som ser sig själva som hans förmyndare.
Den är också rasistisk i språket. Ordet “negro” förkastas därför att den amerikanska förvrängningen “nigger” är nedsättande. Samtidigt betyder negro på spanska helt enkelt “svart”, och det finns till och med en afrikansk idé- och kulturrörelse som på franska kallar sig négritude.
Genom att förkasta ordet “negro” har vi i stället hamnat i uttryck som “person of color” – vilket i sig är absurt, eftersom det rent kromatiskt är vita människor som borde kallas färgade, då vitt består av alla färger – och till slut har man helt enkelt börjat kalla dem “afrikaner”.
Ytterligare en absurditet
För flera år sedan, i Paris, kände kassören på en stormarknad igen mig när jag stod i kön. Han bad mig ordna ett exemplar av en av mina böcker.
Jag kom tillbaka med boken, men han arbetade inte den dagen. Jag frågade när jag kunde träffa honom igen.
När jag återvände sade han:
– Du chockade min chef.
– Varför?
– Därför att du kallade mig arab.
– Vad borde jag ha sagt?
– Maghrebier.
– Men “maghrebier” är ju bara en geografisk beteckning. “Arab” syftar också på språk och kultur. Hur definierar du dig själv?
– Jag är arab. Men de är galna.
Marocko har inte mindre än sju spelare födda i Frankrike som känner sig marockanska. Det är ett identitärt synsätt. Frankrike däremot präglas av en “banlieue-mentalitet” (Banlieue: franska socialt utsatta invandrardominerade förorter), vilket jag snart ska förklara.
Afrikanska och asiatiska landslag är identitära
Det är de vita landslagen som, med några få undantag, inte är det.
Det beror dels på de låga födelsetalen, dels på att vita barn från tidig ålder i allt högre grad ägnar sig åt datorspel. Därför minskar inte bara de vita befolkningarna – de spelar också mindre fotboll.
Det är därför vi ser landslag som består av upp till 90 procent “nyfransmän” – om det nu är rätt uttryck – i stället för högst omkring 25 procent, vilket bättre skulle motsvara deras andel av det samhälle som landslaget har blivit en förvrängd spegel av.
Progressiva, integrationsvänliga och globalistiska vita fortsätter att omhulda sina fotbollsspelare för att vinna genom ombud via dem. Men de betraktar dem inte som jämlikar.
För varför kallas de annars afroamerikaner när de spelar för nationer i Nya världen? De har bott där i över fyrahundra år. Varför skulle de fortfarande vara “afrikaner”, om inte därför att de som predikar “Keep racism out” själva är biologiska och sociologiska rasister, oförmögna att sluta betona just den skillnad de säger sig bekämpa?
Ett tydligt exempel på användningen av de nya askarierna (askari: från arabiskans ord för soldat, var en term som användes för de inhemska afrikanska soldater och poliser som rekryterades av de europeiska kolonialmakterna under 1800- och 1900-talet) är det tyska landslaget.
Om det verkligen speglade samhället skulle det bestå av betydligt fler turkar än svarta spelare, vilket det i dag inte gör, eftersom laget satts samman utifrån andra ambitioner.
Det finns inte längre något kvar av det landslag som, oavsett vilka som spelade, förvandlades så snart den vita landslagströjan drogs över huvudet och därefter vann fyra världsmästerskap och tre europamästerskap.
I dag framstår laget som distraherat och håglöst, som om dess traditionella egenskaper hade ärvts av Kap Verde.
Det franska fallet är unikt
Banlieuernas arkipelag, där ett utbrett socialt utanförskap kombineras med en paternalistisk immunitet mot allehanda brott – från våldtäkter till narkotikahandel – har skapat en människotyp där social revanschism, rasstolthet och tillflykten till vissa förvrängningar av islam bildar en explosiv blandning som antänds så snart tillfälle ges.
Dessa banlieuer präglas dessutom av en anti-vit rasism. Vita människor tillåts endast undantagsvis delta i de lokala lagen och diskrimineras redan från början, när de över huvud taget accepteras.
Det förklarar också varför det finns relativt få vita spelare tillgängliga för det franska landslaget.
Modellen Frankrike–banlieue är inte bara ett problem för den allmänna ordningen. Den är en social och kulturell katastrof.
Den är kulmen på ett konstgjort samhällsideal skapat av en bortskämd borgarklass som lever i välmående bostadsområden och, utan att själva behöva bära konsekvenserna, ser sig som skaparna av ett Netflix-liknande Eden som i verkligheten visar sig vara ett inferno.
Detta är inte enbart resultatet av svårigheterna med att förena olika etniciteter och kulturer i en global marknadsföringsmassa.
Det är också följden av ett perverst sätt att styra samhället.
På andra håll, där mångkulturalitet har vuxit fram efter ursprungsbefolkningarnas nästan fullständiga försvinnande, har utvecklingen skett utan ideologiska råttfångare.
Det går inte att jämföra det franska landslagets påverkan på nationens vardagsliv med Brasiliens, vare sig ideologiskt eller när det gäller social sammanhållning och allmän ordning.
I Frankrike har upplysningens arv, kombinerat med den “existentiella aids” som enligt författaren utgått från intellektuella miljöer som Frankfurtskolan och sammanfogats med trotskistisk logik, slutligen skapat ett monster som i dag försöker ge sig självt en ideologisk dräkt genom det som kallas “islamovänstern” kring Mélenchon.
Det marockanska landslaget är däremot ett exempel på identitet, inte minst genom de sju spelare som hade kunnat välja att spela för Frankrike men valde Marocko.
Matchen mellan Les Bleus och den maghrebinska nationen kommer sannolikt att utnyttjas för social vrede, plundring och banlieuevåld, som gör matchen till sin egen konfrontation – trots att motsvarande motsättning knappast existerar i Marocko.
Problemet finns mellan Frankrike och Algeriet, inte där.
Men invånarna i banlieuerna, oavsett ursprung, kommer att göra torsdagens match till ett derby som i själva verket inte är något derby i Rabat.
Vi vet inte vilka skador som väntar
Vi vet inte vilka skador som kommer att uppstå från och med torsdagskvällen.
Vi vet inte heller om det kommer att finnas offer, vilket det ofta finns.
Om så blir fallet kommer det sannolikt inte att uppmärksammas särskilt mycket i medierna, eftersom det skulle hota den dominerande saga som upprätthålls av de trollkarlslärlingar som styrt våra samhällen i årtionden.
På torsdag möts i vilket fall ett identitärt landslag – Marocko – och globalisternas landslag.
Och de tragedier som redan nu befaras, men som vi hoppas aldrig inträffar, kommer att tonas ned av dem som till varje pris vill helgonförklara sin egen sociobiologiska rasism, vilken de hastigt etiketterar som “antirasism”.
Dessa människor är ständigt rädda för att vara ärliga mot sig själva.
Det de hatar mest är sanningen.
Och om de vore ärliga mot sig själva skulle de vara andra människor.
Och våra samhällen skulle må betydligt bättre.
