Hur maktens och oppositionens eliter överrumplas av verkligheten
Det går inte att förneka: händelseutvecklingen ger oss en tillfredsställande bekräftelse.
Inte bara därför att den visar att våra analyser och prognoser inte var felaktiga ens för fyrtio år sedan, utan också därför att den visar att de härskande klassernas eftersläpning i förhållande till verkligheten har blivit så enorm att den har fört dem in i en abstrakt solipsism. Bland ”oppositionella” har vi sett något liknande i form av farsen kring russofili och multipolarism. Vid det här laget flyter de alla omkring som fjädrar – eller kanske som något annat organiskt material – på ytan av ett stormpiskat hav vars natur de inte förstår någonting av.
Nu när AfD seger i en tysk delstat följs av bekräftelsen på att franska RN är landets största parti, samtidigt som det förflutnas symboler dominerar både fronten och människors hjärtan i Ukraina, bevittnar vi den radikalt chica borgerlighetens ångestfyllda självkritik. Dess häpnadsväckande otillräcklighet motsvaras bara av den passiva, messianska triumfalismen hos de högerextrema rörelser som befinner sig i ett slutskede och som misstar denna tempoväxling mot framtiden för början på de psykotiska scenarier som de har odlat i sina getton och på sina pubar.
De har inte förstått någonting
De förra vänder analysen upp och ner och föreslår åtgärder för att hålla utvecklingen tillbaka som saknar både rim och reson. Det påminner om paracetamol och ”avvaktande hållning” under covidpandemin. De senare ser i den växande folkliga motviljan upptakten till ett orealistiskt sammanbrott för ett system som enligt deras föreställningar därefter skulle ge plats åt en ren demokrati, där alla lyckligt skulle stagnera i sin egen ”suveränistiska” by.
Det handlar inte längre om ”varken den röda fronten eller reaktionen”, utan om ”varken psykos eller demens”.
De progressiva reaktionärerna – vilket är vad mittfåran har blivit i dag – förstår inte att den växande folkliga motviljan inte beror på en politisk och rättslig oförmåga att tygla den. Den beror på omvandlingen av de ekonomiska och sociala förhållandena och av de internationella relationerna. Som vi förutsåg för fyra decennier sedan har denna omvandling lett till att rikedomarna har omfördelats geografiskt, att förmögenheterna har koncentrerats till ett fåtal händer och att människor har proletariserats men framför allt blivit småborgerliga. Därmed har det uppstått en social och psykologisk situation som liknar den under perioden omedelbart efter första världskriget. Vi varnade för detta redan 1986 och uppmanade till handling i den riktningen för att kunna dra nytta av utvecklingen.
I dag finns det varken psykologiska eller ens ekonomiska förutsättningar för att återuppliva socialdemokratin. En otyglad liberalism skapar inte tillräcklig produktion. Kommunismen är ett socioekonomiskt misslyckande och kan inte överleva om den inte finansieras av något av de båda andra kapitalistiska systemen.
Det som saknas är förmågan att erbjuda en tolkning. Därför är de härskande klasser som förvaltar den politiska korrektheten både maktlösa och rasande. Men feber går inte att undertrycka.
De kommer att överleva så länge det folkliga alternativet inte förmår skapa härskande klasser som kan ge svar och åstadkomma synteser
Under tiden kommer systemet att fungera som en väldig mage, utan att i grunden utmanas men med ständiga anpassningsprocesser. Ungefär som det som skedde i Frankrike från 1789 fram till Napoleon. Förmodligen – men det är inte säkert – utan giljotiner.
Inom den populistiska fronten finns det nästan ingen förmåga att formulera visioner och fostra politiska personligheter. Den har vant sig vid att leva på de vinster som situationen i sig har gett den, men nu måste den visa vad den faktiskt går för. Den enda gång den sattes på verkligt prov, under Femstjärnerörelsens och Legas ”gulgröna” regering i Italien, visade den att den rent av kunde få en att längta efter de härskande klasser som för närvarande sitter i sadeln. Avståndet som måste överbryggas för att kunna erbjuda något som motsvarar det väljarna på ett förvirrat sätt efterfrågar är astronomiskt.
Därför får förhoppningarna inte överlåtas åt populismens och suveränismens företrädare – fruktansvärt slumpmässiga, kortlivade och utbytbara, precis som under franska revolutionen. I stället måste man rida tigern och återskapa folkets sociala väv som en förberedelse inför Syntesen.
Jag hänvisar återigen till mitt politiska dokument, som pekar ut en väg och erbjuder en kompass och vars engelska version kommer att publiceras nästa vecka.
