Varför försöker man till varje pris framställa massmördaren som enbart psykiskt sjuk?
Massmördaren i Modena framställs som ett psykiskt sjuk.
Det kan mycket väl vara så. Terrorister som agerar som ”ensamvargar” rekryteras ofta bland personer med psykisk problematik och som inte sällan har kontakt med psykiatrin. Det är ett välkänt mönster.
En självupptagen galning?
Kanske. Men redan för fyra år sedan skickade han mejl till universitetet i Modena där han angrep förekomsten av krucifix. Det antyder åtminstone en form av fundamentalism.
Inga kopplingar till jihadister?
Kanske inte. Men det är märkligt hur alla verkar ha drabbats av minnesförlust. Regeringen Monti tillät de ”moderata jihadisternas” samordningscentrum utanför Mellanöstern att etablera sig mellan Emilia-Romagna och Marche, ungefär i den gamla partisanernas ”dödstriangel”. Därifrån bedrevs bland annat verksamhet mot Damaskus.
Sedan dess har Italien inte drabbats av lika många jihadistiska attentat som Tyskland, Frankrike, Belgien eller Storbritannien. Samtidigt har flera attentatsmän haft kopplingar till Italien eller sökt skydd här efter dåden.
Nästan som om det funnits en överenskommelse: skydd och handlingsfrihet i utbyte mot att attentat inte genomfördes i Italien.
Kanske har Italiens senare anpassning till den europeiska linjen – och ett mindre okritiskt förhållande till USA och Israel – fått denna tysta överenskommelse att bryta samman.
Vem vet.
Det mest anmärkningsvärda är ändå försöket att från vänsterhåll framställa massakern som resultatet av psykisk ohälsa och personliga problem hos ett stackars offer.
Varför?
Därför att den progressiva och globalistiska berättelsen inte längre fungerar. Allt fler människor tar avstånd från den.
Försöket att till varje pris påtvinga alla denna dogm
– även genom lagar som begränsar yttrande- och tankefriheten – är snarare ett tecken på osäkerhet och desorientering.
Ju mer man skriker, hotar och polariserar debatten, desto tydligare blir sprickorna.