Låt oss återvända till det väsentliga: det är så vi förändrar innehållet.
Det som betyder mest är stilen. Stilen med vilken du lever, handlar, kämpar och dör.
Det var vad de lärde oss under de hetaste åren, fyllda av fallgropar och dödliga faror
Att förbli trogen Heder och rättskaffenhet; att hellre gå under än vinna vanhederligt.
Ekonomisk, social och politisk seger är mindre viktig än existentiell seger.
Livet är en färd, för att uttrycka det i zentermer: livet är bågen, själen är pilen och anden är målet som ska genomborras.
Till detta kommer känslan av gemenskap. En gemenskap där människor växer, inte bara en grupp där man umgås, som de grupper som uppstod efter ”blyåren”. Då upphöjdes samvaron till något mytiskt, fast den i själva verket var en krycka, en tillflykt, en sista utväg – inte en atanor, en akademi, en träningsplats.
När ”normaliseringen” tog vid
sköts dessa lärdomar – som inte bara är teori utan förebilder för arbetet med sig själv – gradvis åt sidan. Ofta övergavs de helt och sveks gång på gång.
Man trodde felaktigt att något kunde åstadkommas i den formlösa kvantitetens värld genom att förena hoplappade rationella formler med upphöjandet av åsikter och hejande från sidlinjen.
Man trodde – och något större misstag har aldrig begåtts – att detta skulle göra oss mer konkreta, mer realistiska. I stället skedde raka motsatsen, och något annat kunde inte ske. Materien är av yttersta vikt, men den måste få liv och form, och det är där man måste börja.
Det är ingen tillfällighet att någon en gång, till priset av självuppoffring, sade att saken behövde föredömen, inte män. Det är föredömen som ger upphov till andra män, inte åsikter, teorier och ett liv från dag till dag i väntan på Godot.
Det är värt att upprepa detta
för medan vi har levt som åskådare och hejarklack – oftast åt de mest sjaskiga saker – har skeendena och företeelserna fortsatt sin egen väg och satt i gång en tyst revolution. Den kan anas i alla dagens kriser, som också är övergångsskeden. Men den saknar fortfarande form. Och vem ger materien form? Själen som svarar anden.
Det är alltid och enbart en kraftmätning mellan förtrupper. Vad den förtrupp som måste ge den tysta revolutionen ett tecken och en riktning ännu saknar är självinsikt, självbehärskning och ett existentiellt lugn.
Förtruppen måste formas – formas i ordets fulla bemärkelse.
För att göra det måste man arbeta med sig själv, både som individ och i gemenskap
för att återfinna stilen och nå ett större avstånd till gifterna som angriper våra lungor och våra själar.
Vi kan inte längre slösa tid på högst oprecisa tankekonstruktioner som har gjort så kallad ”geopolitik”, valutan eller Pride till skiljelinjer.
Har vi verkligen sjunkit så lågt att vi grälar om sådana futtigheter? Eller kan vi tänka om från början, uppifrån i stället för nerifrån? Låt oss tala fullständigt klarspråk: de förhärskande normerna för ”politiskt” tänkande och de dominerande tvisterna är numera karikatyrer av marxistisk kultur. Men de saknar den vilja till makt och den strävan efter vetenskaplig stringens som en gång fanns hos denna kultur. Vi har till slut blivit dess löjliga spegelbild.
I åratal har vi grälat och splittrats
över åsikter som upphöjts till sanningar och dogmer. Vi gör det som åskådare i en hejarklack: vi hyllar dem vi håller på och tillskriver dem upphöjda, konstlade uttryck som inte finns där.
Nittionio gånger av hundra misstar sig den som hejar till och med om vad han hejar på. Men även om han skulle ha rätt, vad finns då kvar av honom själv? Ett dött löv som vinden för med sig in i något han inte har med att göra: passiv, aldrig handlande. Eftersom han inte är närvarande för sig själv och inte arbetar med sig själv är han ofta också moraliskt torftig, oförmögen att se storheten hos andra och småsint.
Som en misslyckad kommunist.
Eftersom vi befinner oss mitt i en tyst revolution och tiden kräver det
måste vi återfinna visdomen från några årtionden tillbaka: låt oss återvända till stilen, till det väsentliga. Tillblivelsen behöver en fast axel; materien behöver form.
Att bara stå upprätt räcker förstås inte – vilket i sig är en stor, mycket stor, mycket stor uppgift – men det är oumbärligt.
Några få kan också, som alltid har varit fallet i en värld som varken är jämlik eller demokratisk, ange handlingslinjerna och utforma projekten. Där kan vi vara oense, men vi måste åtminstone vara uppgiften vuxna. Det är nästan ingen. Den demokratiska förmätenheten har blivit en farsot och gör att mycket få frågar sig: ”Vem är jag? Vad vet jag? Vad har jag gjort? Vilken erfarenhet har jag som ger mig rätt att peka ut lösningar?” All den tid som går till spillo kunde ha använts till den egna utvecklingen!
Det krävs ödmjukhet och med den självdisciplin, stil och självständighet:
då kan den tysta revolutionen börja ta form. Vi behöver inte fråga oss hur; det kommer att ske genom empati, genom samverkan, genom en subtil men oemotståndlig kraft.
Det avgörande är att åter slå in på rätt väg, för allt i världen är hierarkiskt. Man måste sikta mot anden och genomborra den, så att vi därifrån kan ta emot den kraft som ger pånyttfödelsen form.