Contiene le ossa di caduti di ambo le parti della guerra civile spagnola (1936-39), anche dei vinti.

Vi venne inumato José Antonio e, una volta deceduto (1975), anche Francisco Franco.

I miserabili fin dal governo di Zapatero

– proprio quello travolto dallo scandalo di tangenti faraoniche dal Sud America e dalla Cina – hanno deciso di demolirlo. Loro sono per la Tabula Rasa e contro ogni Memoria.

Sotto Sanchez è stata varata la Ley detta appunto de Memoria. Così come chiamano “missioni di pace” le invasioni, hanno proclamato legge della memoria quella che verte a cancellarla del tutto.

Le salme di José Antonio e di Franco erano già state dissotterrate ed esiliate; restavano quelle dei Caduti di ambo le parti.

Come recita proprio un proverbio spagnolo: Non c’è peggior tiranno di uno schiavo con la frusta in mano.

Tra i mille ricordi del mio errare tra spazio e tempo

mi tengo stretto il 20 novembre del 1981 quando mi recai lì con Walter Spedicato, entrambi ricercati e clandestini: il dirigente del servizio d’ordine della Falange dopo averci fissati ci scelse in mezzo ad altra gente e ci mise a montare la guardia alla tomba del Caudillo.

Per passare inosservati non poteva esserci di meglio!

Ieri, in occasione della visita del Papa a Madrid, hanno iniziato a demolire il Valle. Forse non è casuale il giorno scelto visto che proprio questo Papa ventitré anni fa si era recato a visitare il Valle.

Faccio notare che parecchi hanno simpatizzato per Sanchez

per via delle sue esternazioni circensi contro Trump e Israele. Come cantava Battiato: “abbocchi sempre all’amo”. Non solo Sanchez non ha fatto niente di diverso da Merz, Macron e Meloni – che i nostri “intransigenti” si guardano bene dall’esaltare – ma tutta l’attuale linea “antioccidentalista”, dalla Flotilla all’Iran, passando per le simpatie ad est, non ha niente in comune con le lotte antimperialiste di alcuni decenni fa né con le cause dei popoli, ed esprime un’autentica Orchettilandia.

Tutta gente che ha sempre dissotterrato i morti, li ha gettati nelle fosse comuni, ha vietato il pensiero, ha odiato la luce e la virtù.

La si pianti di simpatizzare per tutte queste schifezze

per il solo fatto che – da molto più in basso – insultano quello che a noi non piace e che non siamo in grado di cambiare o rigenerare.

Noi dobbiamo farlo, ma non dimenticare mai che i finti antagonisti della nostra decadenza sono questa gente qua.

Era e resta uno scontro di civiltà.

L'articolo I vermi amano decomporre i cadaveri proviene da NoReporter.

In realtà bisognerebbe definirla ultra-democratica, oppure democratico-ossessiva, o affetta da democrazia terminale.

Intendiamoci, quello che si definisce comunemente come democrazia

ovvero la partecipazione, la libertà di parola e il rispetto degli altri, è qualcosa di tipico della civiltà europea che, di istituzioni democratiche, ne conobbe ben poche prima del 1800 e peraltro, nelle rarissime eccezioni in cui s’istituirono sistemi del genere (Atene, Tebe), proprio la libertà, il rispetto, vennero ridotti pesantemente.

Con un duplice errore – storico ed etimologico – confondiamo la tolleranza, il rispetto e la partecipazione con la democrazia, la quale, per certi versi, è addirittura antinomica ad essi.

Però la mentalità europea, quella delle Poleis, dei patti di fedeltà e della Civitas, anche all’interno degli stessi sistemi democratici ha spesso stemperato il totalitarismo livellante e opprimente che, filosoficamente e storicamente, caratterizza la democrazia pura.

La democrazia pura

vuole imporre le sue regole a prescindere dai principi e cancella usi e costumi, sostituendoli con altri. Alla purezza della democrazia, in fondo, si avvicina molto più il comunismo che non la democrazia parlamentare. Ed è la ragione per la quale, oggi, le classi dirigenti, in difetto di corrispondenza con la realtà, impongono con le leggi e la repressione una serie di trasformazioni antropologiche (dal gender al woke) che la natura umana continua a rigettare istintivamente.

Ciò che è in alto è anche in basso

Non si tratta solo delle classi dirigenti, ma anche degli utenti della democrazia-social che intervengono seduta stante su tutto, con convinzioni prefabbricate e certezze assolute, maturate in ghetti-chat e di cui gli aspetti salienti sono abbastanza evidenti: superficialità, mancanza di approfondimento, isteria da commissari politici o inquisitori, sociopatia e, soprattutto, odio contro quello che li circonda ché solo questo, in fondo, motiva la loro aggressività che si finge politica.

Sintomi inequivocabili di un disagio esistenziale assoluto e della pretesa di scaricarne le responsabilità sugli altri, su chiunque altro, pur di non assumersi il compito di lavorare su di sé.

Questi due opposti della medesima medaglia

(le classi dirigenti che impongono il verbo e i social-ribelli che le attaccano) sono assolutamente identici. Hanno perso il senso della realtà. Ogni loro affermazione si fonda sul rigetto di un presunto Male Assoluto (ognuno ha il suo) che fa loro esprimere come Bene Assoluto qualcosa di inquietante nel migliore dei casi, di orribile e asfissiante, nel peggiore.

Fa impressione notare come ogni cosa della quale parlano la confondono con un’astrazione schematica, non viva. Non sentono i popoli, le persone, le tragedie, le potenzialità. No: parlano per partito preso senza empatia verso nessuno, neppure verso coloro che intendono servire.

Il disagio è tale che – Mel Brooks impera – abbiamo militari per il disarmo, comunisti per il sovranismo, europeisti antieuropei, fascisti per la democrazia, eccetera, eccetera.

Dimentichi dell’ethnos, della storia, del genius loci, di tutto quanto reclama la tua presenza a te

No, per loro o l’erba del vicino è sempre più verde, e si preferisce qualsiasi buzzurro della Corea del Nord, di Teheran, di Tel Aviv, di un Califfato alla nostra decadenza, oppure si difende questa decadenza dalla minaccia di queste porcherie, pretendendo che essa sia virtù.

In entrambi i casi si rinuncia a impegnarsi su se stessi e intorno a sé, Hic et Nunc!

Da tutto ciò non può scaturire altro che una diffusa patologia terminale

In alto come in basso, a prescindere dalle posizioni soggettivamente prese, sono l’animo, la mentalità, lo squilibrio emotivo con cui esse vengono prese, a caratterizzare questo periodo di crisi assoluta.

Crisi assoluta, che significa trasformazione assoluta e certamente vedrà in poco tempo le classi dirigenti di oggi soccombere alla realtà e alla vitalità e i presunti antagonisti di oggi venir risucchiati in un buco nero che li riporterà al niente che così bene rappresentano ogni qualvolta si esprimono.

La natura e la storia non attendono

e vedrete che ci saranno sempre più giovani normali – ovvero nella Norma – e si tornerà a vivere, a ragionare, a partecipare, lasciandoci dietro le tentazioni di volgare impotenza della democrazia talk show.

L'articolo Il disagio mentale non ci fa scorgere il domani proviene da NoReporter.

I själva verket vore det mer korrekt att kalla det ultrademokratiskt, demokratifixerat eller rentav ett samhälle drabbat av demokrati i slutstadiet.

För att vara tydlig: det som vanligtvis kallas demokrati – nämligen delaktighet, yttrandefrihet och respekt för andra – är något som kännetecknar den europeiska civilisationen, trots att Europa före 1800-talet endast hade mycket få demokratiska institutioner. Dessutom var friheten och den ömsesidiga respekten ofta starkt begränsade i de få fall där sådana system faktiskt etablerades, såsom i Aten och Thebe.

Genom ett dubbelt misstag – både historiskt och etymologiskt – förväxlar vi tolerans, respekt och delaktighet med demokrati, trots att demokratin i vissa avseenden snarare står i motsats till dessa värden.

Ändå har den europeiska mentaliteten – stadsstaternas anda, lojalitetsbandens betydelse och civitas-idén – ofta mildrat den utjämnande och förtryckande totalitarism som, både filosofiskt och historiskt, kännetecknar den rena demokratin.

Den rena demokratin

Den rena demokratin strävar efter att påtvinga sina regler oavsett principer och utplånar seder och traditioner för att ersätta dem med nya. I slutänden ligger kommunismen betydligt närmare demokratins renodlade form än vad den parlamentariska demokratin gör.

Det är därför dagens styrande klasser, alltmer fjärmade från verkligheten, genom lagstiftning och tvång försöker genomdriva en rad antropologiska omvandlingar – från genusideologi till wokekultur – som den mänskliga naturen fortfarande instinktivt avvisar.

Så ovan, så nedan

Det är inte bara de styrande klasserna som drabbats. Även användarna av sociala mediers demokrati känner sig tvungna att omedelbart kommentera allt, beväpnade med färdigpaketerad övertygelser och absoluta vissheter som formats i chatrummens getton.

Deras kännetecken är lätta att urskilja: ytlighet, brist på djup, den politiske kommissariens eller inkvisitorns hysteri, sociopati och framför allt hat mot världen omkring dem. I själva verket är det just detta hat som driver deras aggressivitet, förklädd till politiskt engagemang.

Detta är tydliga symptom på en djup existentiell olust och på en önskan att lägga ansvaret för denna olust på andra – på vem som helst utom dem själva – i stället för att acceptera uppgiften att arbeta med sig själva.

Två sidor av samma mynt

Dessa två motsatser av samma mynt – de styrande klasserna som predikar doktriner och sociala mediers rebeller som angriper dem – är i grunden identiska. De har förlorat all kontakt med verkligheten.

Var och en av deras utsagor bygger på förkastandet av något förmodat absolut ont – varje grupp har sin egen version – vilket leder till att de framställer något som i bästa fall är oroande och i värsta fall kvävande och skrämmande som ett absolut gott.

Det är slående att se hur allt de diskuterar reduceras till schematiska abstraktioner snarare än något levande. De känner inte folkens, individernas, tragediernas eller möjligheternas verklighet. I stället talar de utifrån fördomar, utan empati för någon – inte ens för dem de påstår sig företräda.

Missnöjet går så djupt att vi numera – Mel Brooks tycks regera över allt – ser soldater som förespråkar avväpning, kommunister som försvarar nationell suveränitet, antieuropeiska européer, fascister som försvarar demokratin och så vidare i all oändlighet.

Glömska inför etnos, historia och genius loci

Nej. För dem är gräset antingen alltid grönare på andra sidan, och vilken tölp som helst från Nordkorea, Teheran, Tel Aviv eller något kalifat framstår som att föredra framför vår egen dekadens. Eller också försvarar de denna dekadens mot hotet från sådana avskyvärdheter och hävdar att dekadensen i sig är en dygd.

I båda fallen vägrar de att ägna sig åt arbetet med sig själva och den värld som omedelbart omger dem – hic et nunc, här och nu.

Ingenting annat än ett utbrett tillstånd av förfall kan växa fram

I toppen och i botten, oavsett vilka ståndpunkter människor intar, är det andan, mentaliteten och den känslomässiga obalansen med vilken dessa ståndpunkter omfamnas som definierar denna epok av djup kris.

En djup kris innebär en djup omvandling. Inom kort kommer dagens styrande klasser att övermannas av verkligheten och livskraften, medan dagens självutnämnda antagonister kommer att uppslukas av ett svart hål som återför dem till det intet de så effektivt gestaltar varje gång de öppnar munnen.

Naturen och historien väntar inte

Och ni kommer att se att allt fler normala unga människor – normala i betydelsen att de överensstämmer med normen – träder fram, och att liv, förnuft och genuint deltagande återvänder.

Vi kommer att lämna bakom oss frestelserna från den vulgära maktlöshet som pratshowdemokratin förkroppsligar.

L'articolo Obehaget hindrar oss från att se morgondagen proviene da NoReporter.

En réalité, il faudrait plutôt la définir comme ultra-démocratique, ou obsédée par la démocratie, voire atteinte de démocratie terminale.

Entendons-nous bien : ce que l’on appelle communément démocratie

à savoir la participation, la liberté d’expression et le respect d’autrui, est quelque chose de caractéristique de la civilisation européenne, laquelle ne connut que très peu d’institutions démocratiques avant le XIXᵉ siècle. De plus, dans les très rares cas où de tels systèmes furent instaurés (Athènes, Thèbes), précisément la liberté et le respect furent fortement restreints.

Par une double erreur — historique et étymologique — nous confondons la tolérance, le respect et la participation avec la démocratie, laquelle, à certains égards, leur est même antinomique.

Cependant, la mentalité européenne — celle des poleis, des pactes de fidélité et de la civitas — a souvent atténué, même au sein des systèmes démocratiques eux-mêmes, le totalitarisme niveleur et oppressif qui, philosophiquement et historiquement, caractérise la démocratie pure.

La démocratie pure

veut imposer ses règles indépendamment des Principes et efface les usages et les coutumes pour les remplacer par d’autres. En fin de compte, le communisme se rapproche bien davantage de la pureté démocratique que la démocratie parlementaire.

C’est la raison pour laquelle, aujourd’hui, les classes dirigeantes, en décalage avec la réalité, imposent par les lois et la coercition une série de transformations anthropologiques — du genre au wokisme — que la nature humaine continue instinctivement à rejeter.

Ce qui est en haut est aussi en bas

Il ne s’agit pas seulement des classes dirigeantes, mais aussi des utilisateurs de la démocratie des réseaux sociaux, qui interviennent instantanément sur tout avec des convictions préfabriquées et des certitudes absolues, forgées dans des ghettos de discussion “chat”. Leurs traits les plus visibles sont la superficialité, le manque de profondeur, l’hystérie de commissaires politiques ou d’inquisiteurs, la sociopathie et, surtout, la haine envers ce qui les entoure. Car, au fond, seule cette haine motive leur agressivité déguisée en engagement politique.

Ce sont les symptômes indiscutables d’un malaise existentiel profond et de la prétention d’en rejeter la responsabilité sur les autres, sur n’importe qui, afin d’éviter d’assumer la tâche de travailler sur soi-même.

Les deux faces d’une même médaille

Ces deux opposés d’une même médaille — les classes dirigeantes qui imposent leur doctrine et les rebelles des réseaux sociaux qui les attaquent — sont absolument identiques. Ils ont perdu le sens de la réalité.

Chacune de leurs affirmations repose sur le rejet d’un prétendu Mal Absolu (chacun ayant le sien), ce qui les conduit à présenter comme Bien Absolu quelque chose qui est, dans le meilleur des cas, inquiétant et, dans le pire, horrible et étouffant.

Il est frappant de constater que tout ce dont ils parlent est réduit à une abstraction schématique, non vivante. Ils ne ressentent ni les peuples, ni les personnes, ni les tragédies, ni les potentialités. Non : ils parlent par parti pris, sans empathie envers quiconque, pas même envers ceux qu’ils prétendent servir.

Le malaise est tel que — Mel Brooks régnant en maître — nous avons des militaires pour le désarmement, des communistes pour le souverainisme, des européistes anti-européens, des fascistes pour la démocratie, etc., etc.

Oubliant l’ethnos, l’histoire et le genius loci

Non. Pour eux, soit l’herbe du voisin est toujours plus verte et l’on préfère n’importe quel rustre de Corée du Nord, de Téhéran, de Tel-Aviv ou d’un Califat à notre propre décadence ; soit l’on défend cette décadence contre la menace de ces horreurs, en prétendant qu’elle constitue une vertu.

Dans les deux cas, on renonce à s’engager sur soi-même et autour de soi, hic et nunc, ici et maintenant.

De tout cela ne peut naître qu’une pathologie terminale généralisée

En haut comme en bas, quelles que soient les positions subjectivement adoptées, c’est l’état d’esprit, la mentalité et le déséquilibre émotionnel avec lesquels elles sont adoptées qui caractérisent cette période de crise absolue.

Une crise absolue signifie une transformation absolue, et il est certain que les classes dirigeantes d’aujourd’hui succomberont bientôt face à la réalité et à la vitalité, tandis que les prétendus antagonistes d’aujourd’hui seront engloutis par un trou noir qui les ramènera au néant qu’ils représentent si bien chaque fois qu’ils prennent la parole.

La nature et l’histoire n’attendent pas

Et vous verrez qu’il y aura de plus en plus de jeunes normaux — c’est-à-dire conformes à la norme — et que l’on recommencera à vivre, à raisonner et à participer, en laissant derrière nous les tentations de l’impuissance vulgaire de la démocratie-spectacle format talk show.

L'articolo La détresse psychologique nous empêche d’apercevoir l’avenir proviene da NoReporter.

En realidad, habría que definirla como ultrademocrática, o democrático-obsesiva, o incluso afectada por una democracia terminal.

Entendámonos: lo que comúnmente se define como democracia

es decir, la participación, la libertad de expresión y el respeto hacia los demás, es algo característico de la civilización europea, que conoció muy pocas instituciones democráticas antes del siglo XIX. Además, en las rarísimas excepciones en que se instauraron sistemas de este tipo (Atenas, Tebas), precisamente la libertad y el respeto se vieron fuertemente reducidos.

A causa de un doble error —histórico y etimológico— confundimos la tolerancia, el respeto y la participación con la democracia, la cual, en ciertos aspectos, es incluso antinómica respecto de ellos.

Sin embargo, la mentalidad europea —la de las polis, los pactos de fidelidad y la civitas— ha atenuado con frecuencia, incluso dentro de los propios sistemas democráticos, el totalitarismo uniformador y opresivo que, desde un punto de vista filosófico e histórico, caracteriza a la democracia pura.

La democracia pura

pretende imponer sus reglas con independencia de los principios y elimina usos y costumbres para sustituirlos por otros. En el fondo, el comunismo se aproxima mucho más a la pureza de la democracia que la democracia parlamentaria.

Y esta es la razón por la que hoy las clases dirigentes, desconectadas de la realidad, imponen mediante leyes y mecanismos de coerción una serie de transformaciones antropológicas —desde la ideología de género hasta la cultura woke— que la naturaleza humana sigue rechazando instintivamente.

Como es arriba, es abajo

No se trata solo de las clases dirigentes, sino también de los usuarios de la democracia social-mediática, que intervienen de inmediato sobre cualquier asunto con convicciones prefabricadas y certezas absolutas, maduradas en guetos de chats. Sus rasgos más evidentes son la superficialidad, la falta de profundidad, la histeria propia de comisarios políticos o inquisidores, la sociopatía y, sobre todo, el odio hacia cuanto los rodea. Porque, en el fondo, solo ese odio alimenta su agresividad disfrazada de compromiso político.

Son síntomas inequívocos de un profundo malestar existencial y de la pretensión de descargar la responsabilidad de dicho malestar sobre los demás, sobre cualquiera, con tal de no asumir la tarea de trabajar sobre uno mismo.

Dos caras de una misma moneda

Estos dos opuestos de una misma moneda —las clases dirigentes que imponen el verbo y los rebeldes de las redes sociales que las atacan— son absolutamente idénticos. Han perdido el sentido de la realidad.

Cada una de sus afirmaciones se basa en el rechazo de un supuesto Mal Absoluto (cada cual tiene el suyo), lo que les lleva a presentar como Bien Absoluto algo que, en el mejor de los casos, resulta inquietante y, en el peor, horrible y asfixiante.

Impresiona observar cómo todo aquello de lo que hablan queda reducido a una abstracción esquemática, no viva. No sienten a los pueblos, a las personas, las tragedias o las potencialidades. No: hablan por prejuicio, sin empatía hacia nadie, ni siquiera hacia aquellos a quienes dicen querer servir.

El malestar es tal que —como si Mel Brooks reinara sobre todo ello— tenemos militares partidarios del desarme, comunistas defensores de la soberanía nacional, europeístas antieuropeos, fascistas defensores de la democracia, etcétera, etcétera.

Olvidados del ethnos, de la historia y del genius loci

No. Para ellos, o bien la hierba del vecino siempre es más verde y se prefiere a cualquier patán de Corea del Norte, de Teherán, de Tel Aviv o de algún Califato antes que a nuestra propia decadencia; o bien se defiende esa decadencia frente a la amenaza de tales aberraciones, pretendiendo que dicha decadencia constituye una virtud.

En ambos casos se renuncia a comprometerse con uno mismo y con el entorno inmediato: hic et nunc, aquí y ahora.

De todo ello no puede surgir otra cosa que una patología terminal generalizada

Arriba y abajo, con independencia de las posiciones subjetivas que se adopten, son el ánimo, la mentalidad y el desequilibrio emocional con los que dichas posiciones son asumidas los que caracterizan este período de crisis absoluta.

Una crisis absoluta significa una transformación absoluta, y ciertamente verá en poco tiempo a las clases dirigentes actuales sucumbir ante la realidad y la vitalidad, mientras que los supuestos antagonistas de hoy serán absorbidos por un agujero negro que los devolverá a la nada que tan bien representan cada vez que se expresan.

La naturaleza y la historia no esperan

Y verán que habrá cada vez más jóvenes normales —es decir, dentro de la Norma— y se volverá a vivir, a razonar y a participar, dejando atrás las tentaciones de la vulgar impotencia de la democracia de talk show.

L'articolo El sufrimiento mental nos impide ver el futuro proviene da NoReporter.

In reality, it would be more accurate to call it ultra-democratic, or democracy-obsessed, or even a society afflicted by terminal democracy.

To be clear, what is commonly referred to as democracy

namely participation, freedom of speech, and respect for others, is something characteristic of European civilization, which, prior to the nineteenth century, experienced very few democratic institutions. Moreover, in the rare cases where such systems were established (Athens, Thebes), freedom and mutual respect were often severely curtailed.

Through a double error—both historical and etymological—we confuse tolerance, respect, and participation with democracy, which in some respects is actually antithetical to them.

Yet the European mindset—the spirit of the poleis, of bonds of loyalty, and of the civitas—has often softened, even within democratic systems themselves, the leveling and oppressive totalitarianism that, philosophically and historically, characterizes pure democracy.

Pure democracy

seeks to impose its rules regardless of principles and erases customs and traditions, replacing them with new ones. In the end, communism comes far closer to the purity of democracy than parliamentary democracy does.

This is why today’s ruling classes, increasingly detached from reality, seek through legislation and coercion to impose a series of anthropological transformations—from gender ideology to woke culture—that human nature continues instinctively to reject.

As above, so below

It is not only the ruling classes that are affected, but also the users of social-media democracy, who feel compelled to comment instantly on everything, armed with prefabricated convictions and absolute certainties forged within chat-room ghettos. Their defining traits are readily apparent: superficiality, lack of depth, the hysteria of political commissars or inquisitors, sociopathy, and above all, hatred toward the world around them. In truth, it is this hatred alone that fuels their aggression, masquerading as political engagement.

These are unmistakable symptoms of profound existential malaise and of the desire to shift responsibility for that malaise onto others—onto anyone else—rather than accepting the task of working on oneself.

Two sides of the same coin

These two opposites of the same coin—the ruling classes that preach doctrine and the social-media rebels who attack them—are fundamentally identical. They have lost all sense of reality.

Every one of their assertions is founded on the rejection of some presumed Absolute Evil (each has its own version), which leads them to present as an Absolute Good something that is, at best, disturbing and, at worst, suffocating and dreadful.

It is striking to observe how everything they discuss is reduced to a schematic abstraction rather than something living. They do not feel the reality of peoples, individuals, tragedies, or possibilities. Instead, they speak out of prejudice, without empathy for anyone—not even for those they claim to serve.

The malaise runs so deep that—Mel Brooks reigns supreme—we now have soldiers advocating disarmament, communists championing sovereignty, anti-European Europeanists, fascists defending democracy, and so on and so forth.

Forgetful of Ethnos, History, and Genius Loci

No. For them, either the grass is always greener on the other side and any boor from North Korea, Tehran, Tel Aviv, or some Caliphate is preferable to our own decadence; or else they defend that decadence against the threat posed by such abominations, insisting that decadence itself is a virtue.

In both cases, they refuse to commit themselves to working on themselves and on the world immediately around them—hic et nunc, here and now.

Nothing else can Emerge but a widespread terminal pathology

At the top and at the bottom, regardless of the particular positions people take, it is the spirit, the mentality, and the emotional imbalance with which those positions are adopted that define this era of profound crisis.

A profound crisis means profound transformation. Before long, today’s ruling classes will be overwhelmed by reality and vitality, while today’s self-proclaimed antagonists will be swallowed by a black hole that will return them to the nothingness they so effectively embody whenever they speak.

Nature and History do not wait

And you will see that there will be more and more normal young people—normal in the sense of conforming to the norm—and life, reason, and genuine participation will return.

We will leave behind the temptations of the vulgar impotence embodied by talk-show democracy.

L'articolo Discomfort prevents us from seeing tomorrow proviene da NoReporter.

Hanno assalito la commemorazione di Almerigo Grilz

dirigente del Fronte della Gioventù di Trieste, poi reporter, ucciso trentanove anni fa in Mozambico mentre stava documentando una battaglia.

A certuni è sembrata una cosa naturale assaltare la commemorazione di un inviato stampa caduto…

Sono gli stessi che organizzano presidi

per aggredire chi va alle commemorazioni di Acca Larentia, o che vogliono impedire il ricordo di Sergio Ramelli, uno studente liceale massacrato da un commando di adulti, spirato dopo ben quarantasette giorni di agonia per aver osato criticare le Brigate Rosse in un tema in classe.

Sono i figli di quelli che cinquantuno anni fa, al consiglio comunale di Milano, esplosero in grida di giubilo e in applausi fragorosi quando sopraggiunse la notizia che quel ragazzo era morto. Che il ragazzo era morto!

Di che gente parliamo?

Della stessa che devastò le tombe dei martiri fascisti al Verano gettandone via i corpi. Dei medesimi che sette decenni più tardi profanarono ancora quattro tombe al Campo della Memoria a Nettuno, facendo anche sparire qualche salma.

La stessa gente che ha devastato recentemente la tomba di Jean-Marie Le Pen in Bretagna e imbrattato quella di Corneliu Codreanu in Romania.

Parliamo della gentaglia

che assaltò il corteo funebre dell’eroe della prima guerra mondiale Enrico Toti, la cui sepoltura fu difesa con le unghie e con i denti da chi ne accompagnava il feretro.

Per non parlare del funerale di Horst Wessel, la SA di Berlino a cui sarebbe stato dedicato l’inno del partito. Sono disponibili i filmati che registrano gli attacchi massicci e furiosi al carro funebre, tirato da cavalli, la cui tenuta fu assicurata soltanto dai suoi camerati che strenuamente, in schiacciante inferiorità numerica, riuscirono a condurlo a stento fino alla meta.

Parliamo di quella stessa canaglia che scagliò bottiglie molotov contro il corteo funebre dei fratelli Mattei, bruciati vivi dai loro compagni.

Di tutto questo essi hanno l’esclusiva

Non c’è traccia di sepolture rosse profanate, di loro funerali assaliti. Mai. Perché è naturale che sia così.

E non c’è neppure la scusa dei saluti. A nessuno di noi è mai venuto in mente di assalire o neppure di disturbare il funerale di Gallinari che pure si tenne al suono dell’Internazionale e salutato a pugni chiusi.
Mai nella vita: noi proviamo rispetto.

Ce ne vuole di perversione per comportarsi come fanno loro!
Bisogna non avere alcuna considerazione per la morte, per l’impegno, per il nemico, per il coraggio, per la fede e, soprattutto, per il sacro.

Perché è proprio un fattore di sacralità

Che prescinde dalla fede religiosa, perché, il sentirla è connaturato all’uomo.

Perfino se ateo o materialista, se dei Seplocri la visione che esso ha è quella di Ugo Foscolo.
Costoro non ce l’hanno.

Il che – voglio essere giusto – non significa che non possano averla.
Ho conosciuto e conosco ancora oggi comunisti o antifascisti che non sono così, e sarebbe davvero sciocco metterli tutti nello stesso mucchio. Ma sono in pessima compagnia, in compagnia di gente che si trova soltanto lì.

Potremmo analizzare quest’ulteriore fetenzia andata in scena ieri a Trieste con criteri politici. Potremmo dire che c’è una pericolosa – e unilaterale – deriva in cerca disperata di un revival di strategia della tensione.

Ma non è sufficiente

C’è di più. Per essere così dis-graziati è necessario un profondo malessere esistenziale, si deve odiare a prescindere da chi si odi, bisogna rifiutare il rito, la forma, la norma.

Serve una cattiveria idiota, possibilmente mascherata e giustificata con una causa da vigilantes repressivi, per poter esprimere il rifiuto di tutto quanto è alto e di tutto quanto trascende, di tutto quel che è oltre noi e più di noi.

Sono tutti sintomi

di una possessione diabolica, non nel senso comune che le si dà, ma, come da etimo, del dia-ballein che significa slacciamento, disgregazione, rigetto di verticalità e di coscienza e che rende, chi ne è affetto, uno zombie, un seguace di un moloch, un miserabile che non può essere felice e si deve per forza ribellare a ogni serenità.

Le anime non sono uguali e – che corrispondano a diversi archetipi o che vaghino nel nulla – va da sé che di questo genere ce ne siano perché, loro malgrado, svolgono un ruolo negli equilibri generali, stimolando gli atri a mantenere la rotta.

La domanda è perché mai

da più di un secolo, questo genere di nature si senta attratta sempre dagli stessi simboli e dalla stessa parte.
La quale è così zeppa di ignominie che, per forza, si vede costretta a raccontare ogni verità capovolta e a spacciare la sua depravazione per una missione di virtù.

La dissacrazione non può stare in piedi senza la contraffazione e senza la religione della menzogna.

Questa è la nuda verità.

L'articolo Quelli che assaltano i morti proviene da NoReporter.

Massmördaren i Modena framställs som ett psykiskt sjuk.

Det kan mycket väl vara så. Terrorister som agerar som ”ensamvargar” rekryteras ofta bland personer med psykisk problematik och som inte sällan har kontakt med psykiatrin. Det är ett välkänt mönster.

En självupptagen galning?

Kanske. Men redan för fyra år sedan skickade han mejl till universitetet i Modena där han angrep förekomsten av krucifix. Det antyder åtminstone en form av fundamentalism.

Inga kopplingar till jihadister?

Kanske inte. Men det är märkligt hur alla verkar ha drabbats av minnesförlust. Regeringen Monti tillät de ”moderata jihadisternas” samordningscentrum utanför Mellanöstern att etablera sig mellan Emilia-Romagna och Marche, ungefär i den gamla partisanernas ”dödstriangel”. Därifrån bedrevs bland annat verksamhet mot Damaskus.

Sedan dess har Italien inte drabbats av lika många jihadistiska attentat som Tyskland, Frankrike, Belgien eller Storbritannien. Samtidigt har flera attentatsmän haft kopplingar till Italien eller sökt skydd här efter dåden.

Nästan som om det funnits en överenskommelse: skydd och handlingsfrihet i utbyte mot att attentat inte genomfördes i Italien.

Kanske har Italiens senare anpassning till den europeiska linjen – och ett mindre okritiskt förhållande till USA och Israel – fått denna tysta överenskommelse att bryta samman.

Vem vet.

Det mest anmärkningsvärda är ändå försöket att från vänsterhåll framställa massakern som resultatet av psykisk ohälsa och personliga problem hos ett stackars offer.

Varför?

Därför att den progressiva och globalistiska berättelsen inte längre fungerar. Allt fler människor tar avstånd från den.

Försöket att till varje pris påtvinga alla denna dogm

– även genom lagar som begränsar yttrande- och tankefriheten – är snarare ett tecken på osäkerhet och desorientering.

Ju mer man skriker, hotar och polariserar debatten, desto tydligare blir sprickorna.

L'articolo Modena – mellan blod och bedragare proviene da NoReporter.

Può anche essere. I terroristi “Lone wolf”, ovvero i “lupi solitari” sono sempre pescati tra chi ha un disagio psichico e spesso è in cura psicanalitica: è un classico.

Lo definiscono un pazzo autoreferenziale

Sarà. 4 anni fa comunque aveva insultato per mail l’Università di Modena per la presenza di crocefissi, il che suggerisce un certo qual fondamentalismo.

Non risultano collegamenti con jihadisti?

Può essere. Strana comunque l’amnesia di cui sembrano soffrire tutti. Il Governo Monti aveva permesso agli “jihadisti moderati” di fissare la loro sede di coordinamento esterno al Medio Oriente tra l’Emilia e le Marche (più o meno nel “triangolo della morte” partigiano). Di lì operavano ad esempio contro Damasco.

Da allora non abbiamo subito lo stesso numero attentati jihadisti che hanno insanguinato altre nazioni (Germania, Francia, Belgio, Inghilterra) però in più di un caso l’attentatore proveniva dall’Italia e aveva cercato nuovamente rifugio da noi.

Quasi che avessimo patteggiato con loro: rifugio e impunità nell’agire purché non si facesse da noi.

Forse, ultimamente, la politica italiana

allineata da pochissimi anni con quella europea e, quindi, meno appecoronata su Stati Uniti ed Israele, ha fatto saltare questo patto di non belligeranza?
Chissà.

Quello che più conta, però, è il tentativo di far passare da sinistra questa strage come l’effetto di un disagio psichico dovuto a dei problemi di una povera vittima.
Perché?

Molto semplice: perché la favoletta armonica, progressista e mondialista non funziona più; la gente la rigetta in modo sempre più massiccio.

Il tentativo d’imporre a tutti i costi il loro dogma

anche mediante il varo di leggi liberticide sul pensiero, non è altro che la prova della loro difficoltà e del loro disorientamento.

Essi sì che sono in disagio psicologico!

Più strillano, più s’incattiviscono, più minacciano, più la buttano in caciara, più la distorcono, più il loro crollo si avvicina. Né si vede come potrebbe essere altrimenti.

L'articolo Modena tra il sangue e i ciarlatani proviene da NoReporter.

Detta tycks vara det bästa våra tyckare, statsvetare och kommentatorer kan åstadkomma.

I verkligheten har inget grundläggande nytt inträffat. Trump gick till förhandlingar med sin främsta motpart först efter att ha säkrat en rad tillfälliga fördelar, uppnådda genom kontroll över Venezuela och blockeringen av Hormuzsundet.

Men dessa förhandlingar gav mycket lite: Peking beskrev endast samtalen som ”ett nytt ramverk” för de bilaterala relationerna.

De två regeringarna kommer att fortsätta förhandlingarna – och just förhandlingar är nyckelordet – kring:

• kinesiska köp av amerikanska energiprodukter (olja och gas),
• amerikansk jordbruksexport,
• kontroll av prekursorer till fentanyl,
• dialog om artificiell intelligens och teknologisk säkerhet.

Washington begärde en ökning av kinesiska inköp av amerikansk energi, inklusive möjliga leveranser från Alaska, men fick inget svar.

Ett möjligt ramverk för ”ömsesidig återhållsamhet” beträffande Taiwan diskuterades, men ingen konkret överenskommelse tillkännagavs.

Det är svårt att förstå på vilka grunder kommentatorer talar om någon historisk vändpunkt.

Inte ens när det gäller Taiwan, som amerikanerna aldrig formellt har förbundit sig att försvara militärt och som kineserna avser att införliva senast 2049 – alltså inte nödvändigtvis i morgon.

Det är häpnadsväckande hur kommentatorer fortsätter att jaga föråldrade modeller och sensationslystna scenarier.

–

Ändå har det varit tydligt sedan 1990-talet

att även om amerikansk global hegemoni existerar har den aldrig inneburit verklig ”unipolarism”, och att Kinas uppgång – som antyder en ”bipolär” konfrontation mellan de två makterna – ändå måste förstås mot bakgrund av globalt ömsesidigt beroende och de flytande relationerna mellan olika aktörer, som ibland är allierade och ibland rivaler på olika arenor.

I en sådan värld måste USA samtidigt attrahera och stöta bort kineserna samtidigt som man spelar ut alla andra aktörer – EU, Indien, Japan, Ryssland, Turkiet, Israel och oljemonarkierna – mot varandra, samtidigt som de hålls underordnade Washington, precis såsom föreskrivs i ”Brzezinski-doktrinen”.

För tjugofyra år sedan, i New World Order Between Imperialism and Empire, skrev jag:

”Skräck, identiteternas och kulturernas upplösning samt en degradering till ett bestialiskt tillstånd kan paradoxalt nog uppstå mer genom de globalistiska ledarnas misslyckande än genom deras framgång.”

Jag fortsatte:

”USA:s teknologiska och politiska supermakt, kontrollerad av österländskt kapital, kan i slutändan skapa ett standardiserat system. I ett sådant ramverk skulle ett ansiktslöst och civilisationslöst Amerika komma att anförtro världens psykiska förvaltning åt sina österländska partner. Kineserna är perfekt lämpade för denna roll. (…) De besitter både mentaliteten och de århundradelånga vanorna som krävs för att styra en enorm global myrstack samtidigt som de absorberar alla dess chocker. I årtusenden har de varit vana vid att leva i särskilt despotiska massystem, och deras mentala parametrar – vare sig det gäller existens, politik eller ekonomi – kan för oss framstå som högst robotlika, men är optimala för en kall, funktionell och till och med maniskt infanticid form av styrning.”

Tjugofyra år senare känner Washington sig både attraherat av och skrämt av detta perspektiv, som man oundvikligen måste förhålla sig till.

–

Jag hade föreställt mig ett alternativ, ett alternativ som till stor del misslyckades på grund av de europeiska styrande klassernas otillräcklighet och på grund av det katastrofala val som ryssarna gjorde. I sin strävan att återvända som imperial makt kom de i slutändan att tjäna både Washington och Peking – till skada för sig själva och för oss. Detta alternativ bestod i den numera döda förståelsen mellan Europa och den eurasiska linje som en gång representerades av Kreml.

I samma bok skrev jag också:

”Européerna kan, om de lyckas skydda den, i det ögonblicket hävda hela sin kultur. Asiaterna kommer att svara med sin årtusengamla uppfattning om tomheten som alltings grund.”

Och vidare:

”Europa kan försöka spela en balanserande roll i utvecklingen av världssystemet genom att – i spetsen för en koalition av kulturer och nationer – resa sig mot både USA och Kina.”

–

Det nuvarande ögonblicket är särskilt gynnsamt.

Inte i betydelsen att Europa – vare sig som union eller som statsallians – inom kort kan bli en militärmakt kapabel att mäta sig med Peking och Washington, utan i betydelsen att det kan mångdubbla plurilaterala avtal som garanterar dess politiska, diplomatiska och även ekonomiska centralitet samtidigt som det genomgår en teknologisk omvandling.

Dynamiken av rivalitet och samarbete mellan de två supermakterna

fungerar faktiskt till vår fördel, eftersom båda under en viss tid fortfarande kommer att behöva oss, och vi kanske till och med kan blanda om kortleken.

Även om ”experterna” inte har märkt det har Europa under de senaste sex åren börjat röra sig på alla dessa fronter och framför allt etablerat allt bredare avtal med Japan, Indien, det eurasiska inlandet, Kanada, Singapore och Afrika, samtidigt som man åter riktar uppmärksamheten mot Latinamerika.

Detta gör det möjligt att spela samma roll som de ”alliansfria länderna” spelade under kalla kriget: en genuin tredje position ur ett internationellt politiskt perspektiv.

Dock naturligtvis inte när det gäller inrikes-, social- och kulturpolitik.

På dessa områden återstår fortfarande ett enormt arbete.

Detta är uppenbart den svåraste utmaningen i det nuvarande skedet av den globala kapitalistiska utvecklingen, men alla dessa dimensioner är så sammanflätade att de är dömda att påverka varandra ömsesidigt.

–

Ett stridbart Europa

som utåt driver en tredje väg, måste förr eller senare även inom sig utveckla en politisk kultur som är förenlig med en tredje position – och vice versa.

Detta är den goda nyheten från toppmötet i Peking.

Den enda frågan är om vi är kapabla att inse det.

L'articolo Vilka möjligheter öppnar sig egentligen efter mötet mellan Trump och Xi? proviene da NoReporter.