Partisananhängare som till slut börjar bekämpa varandra. Medlemmar av motståndsrörelsen som inte vill ha amerikaner vid firandet. Kompromisslösa förkämpar för Shoah som visar sig vara antisemiter. Antisemiter som hyllar sionismen. Kommunister som återuppfinner sig själva som suveränister. Tidigare nationalsocialister som föraktar Europa. Radikala rörelser rotade i uråldrig heroisk mytologi som utropar sig till pacifister. Biologiska rasister som identifierar sig med det globala syd. Beundrare av division Charlemagne som applåderar Rysslands patriotiska seger 1945. Absoluta censurivrare kring den 8 september (dagen för den italienske kungens förräderi under andra världskriget) som predikar avrustning och desertering: detta är Kali Yuga i sann Mel Brooks-anda.
Utöver att skratta åt det – går det att göra något?
–
Kanske bör vi inse att om obalansen är så här djup så måste orsakerna sökas uppströms. Ståndpunkterna är inte längre frukten av en harmonisk helhet, utan resultatet av enskilda åsikter, av verklig eller inbillad opportunism, utan sammanhängande riktning och utan förankring i någon djupare tradition.
Det rör sig om individualistiska positioner. Människor ser till det som framstår som en omedelbar fördel för att göra sig av med det ena eller det andra (som om just det ena eller det andra vore det verkliga problemet), och agerar inte utifrån ett förflutet eller en framtid, utan utifrån irritation och missnöje.
Om man inte klart vet vem man är och varifrån man kommer, kan man inte veta vart man vill.
Om man saknar den analytiska förmågan att förstå historia, ekonomi och sociologi, kan man inte veta hur man ska ta sig dit.
Om man inte förstår att det finns åtminstone två skiljelinjer som måste beaktas samtidigt, kastas man runt som en vansinnig flipperkula och blir obönhörligen kvar i det löjeväckande.
–
I min nyligen utgivna bok Tu chiamala se vuoi rivoluzione (Kalla det för revolution, om du vill) skiljer jag dem åt på följande sätt:
”De existerande skiljelinjerna är av två olika slag, som om det fanns en horisontell gränsdragning som delar varje samhälle efter existentiell hållning, och en vertikal som skiljer makter och nationella aktörer från varandra.
Den horisontella sprickan är den som ställer globalistisk fanatism mot avvisandet av den antropologiska omvandling den förespråkar, liksom den sociala ingenjörskonst som följer i dess spår.”
Jag menar att det är här vi måste börja, för att skingra den dimma som grumlar människors sinnen när, som så ofta i dag, allt sker i fullständig förvirring.
Konflikten, även om vi sällan tänker på det, utspelar sig nämligen på två fronter: en kulturell, existentiell och intern i våra samhällen; den andra en maktfråga – ekonomisk, militär och energimässig – där framväxande eller återuppvaknande makter ställs mot varandra, trängda mellan dem som segrade 1945 och Kina.
–
Problemet är att det inte räcker att välja på vilken sida av denna skiljelinje man ska stå – om det så är på vår blods sida, vårt fysiska rum, vårt genius loci, eller mot allt detta i någon korstågsrörelses namn. Man måste alltid ha den andra skiljelinjen i åtanke: den sociala, kulturella och existentiella, som ställer sunt förnuft och natur mot de styrande oligarkiernas psykopatiska påbud. Dessa oligarkier finns här liksom överallt, eftersom de i de påstått antagonistiska ”paradisen” ofta är ännu värre än hos oss.
Men i slutändan spelar detta mindre roll. Det räcker inte att välja läger – för eller emot oss, Europas folk och vårt livsrum – utan att också engagera sig på den inre fronten.
För även om det stämmer att de som sätter sitt hopp till en exotisk inkräktare är fångade i en illusion, är det lika otillräckligt att stödja ett starkt Europa inom ramen för dagens värld, om man samtidigt överger plikten att vara ett avantgarde för folk, nation och imperium, och att kämpa inom en positiv dynamik.
–
Jämförelsevis så är skölden nödvändig som försvar
– utan ånger eller medkänsla – gentemot var och en eller vad som än motsätter sig den europeiska dynamiken. Men vi måste också resa svärdet inom våra samhällen – Durendal, Excalibur, Gladius. En inre, helig, regenererande axel.
Och här återvänder vi till utgångspunkten, där alla de senaste decenniernas misstag verkligen blir tydliga. Om man inte klart vet vem man är och varifrån man kommer, kan man inte veta vart man vill. Om man saknar den analytiska förmågan att förstå historia, ekonomi och sociologi, kan man inte veta hur man ska ta sig dit. Och om vi inte förmår använda vårt förstånd klart, låt då hjärtat tala, för det leder oss alltid rätt.
När vi hamnar fel beror det på att vi låtit oss styras av fördomar som grott i marginalisering, av defaitism, existentiell lättja eller av bekvämlighet förklädd till det som kallar sig ”intelligent överskridande av gamla ramar” – alltid i en och samma riktning, och alltid anförd för att rättfärdiga den egna kapitulationen och underkastelsen under någon annan.
Hjärtat säger oss något helt annat. Förenar vi det med förståndet undviker vi att driva som döda löv i ögonblick som kommer att visa sig avgörande och segerrika – med oss eller utan oss.