Det påminner om Italiens ”heta höst” 1969, året efter protesterna 1968. Det var då spänningsstrategin tog sin början, med bombdådet på Piazza Fontana i Milano.
Ett Europa där oron utnyttjas
Vi skrev nyligen att det finns tecken på en spänningsstrategi runt om i Europa. Det betyder inte att allt har skapats från grunden. Men att händelserna manipuleras och utnyttjas – ja, så är det.
Vi måste ta ett stort steg framåt i vår förståelse av verkligheten. I denna övergångstid, präglad av kris, blir konflikterna allt fler. Striderna inom varje politiskt läger, och till och med inom samma parti, är betydligt allvarligare och viktigare än de motsättningar som spelas upp mellan högerns och vänsterns breda koalitioner. De interna striderna hänger samman med konkurrerande intressen, som i sin tur är beroende av utländska krafter i olika hög grad.
Sverige är ett exempel. Den mittenvänsterkoalition som just har vunnit valet med knapp marginal består av tre skilda och oförenliga politiska krafter.
Det är en tid av protester, aktivism och olika former av populism. En tid av uppskruvad retorik utan verkliga lösningar och av ryckiga, panikartade politiska beslut. Därmed är det också en tid för dem som manipulerar utvecklingen. Även dem måste vi räkna med.
Detta gäller i många olika sammanhang. Här följer några korta tankar om vad vänstern just nu iscensätter i Frankrike och Spanien.
Frankrike – protesterna och spelet om makten
I Frankrike är elevprotesterna ett uttryck för tidsandan. De blottlägger en lärarkår som är för liten och har mycket bristfälliga kvalifikationer, samtidigt som den ska hantera ungdomar som har skämts bort av ett system byggt på bidrag och omhändertagande. Ungdomarnas krav är ganska barnsliga. De vill ha mindre klasser och mer pengar till utbildningen – men varifrån ska pengarna komma? De vill heller inte att satsningarna ska höja kvaliteten, eftersom de samtidigt kräver mindre att göra och lägre krav för att komma vidare i utbildningen.
Partiorganisationen bakom Jean-Luc Mélenchon och fackförbundet CGT, med sina kommunistiska rötter, har anslutit sig till de överraskande våldsamma protesterna. Mélenchons parti jagar drömmen om ett socialt krig genom att förena ungdomarna med förorterna, enligt den linje som brukar kallas islamvänster.
De kopierar modellen från 1968. Men till skillnad från då har regeringen valt en hård linje. Vissa elever har bokstavligen slagits sönder och samman av kravallpolisen, särskilt när de har hamnat ensamma.
Presidentens kansli vill ta sig fram till nästa vårs presidentval genom att underblåsa rädslan och därmed skapa ett behov av ordning. Mélenchon riskerar att missa den andra valomgången efter sina senaste utspel, medan Marine Le Pen bör nå dit med ett betydande försprång. Presidentens kansli hoppas därför på en tredje kandidat som kan framstå som ett tryggt alternativ.
År 1968 växte det i flera länder också fram en annan, parallell proteströrelse ur den nationalrevolutionära oppositionen. Ibland korsades dess väg med den röda rörelsens. Den erbjöd ett alternativ som slog rot bland studenterna och sedan förde saken vidare från en generation till nästa.
Hittills har jag inte sett någon motsvarande alternativ elev- eller studentaktivism som utmanar dagens dominerande rörelse. En sådan skulle kunna bygga på den sammanhållning och generationsgemenskap som många unga känner, trots att de inte delar vänsteragitatorernas människosyn eller politiska ståndpunkter.
Det är synd. Frånvaron av ett sådant alternativ kan få stor betydelse för möjligheten att vinna stöd i framtiden.
Spanien – bostadskrisen och Sánchez taktik
I Spanien har protesterna en annan grund, som i sig är betydligt mer berättigad, även om också dessa protester utnyttjas.
När demokratin avvecklade Francos system växte spekulationen i fastigheter och bostäder till extrema nivåer. I dag kontrollerar ett fåtal banker fastighetsägandet. Spekulationen har fått fritt spelrum, och med den följer vräkningar som ofta är både obefogade och brutala. Ett exempel är vräkningen av 87-åriga Maricarmen Abascal i Madrid.
Pedro Sánchez är, tillsammans med Emmanuel Macron och Giorgia Meloni, en av få makthavare med både politisk intelligens och karaktär. Han använder gatuprotesterna kring Maricarmens fall för att få människor att glömma Ceuta. Om han inte lyckas åstadkomma mirakel under den närmaste en och en halv månaden räknar han med att förlora valet. Men han vill att nederlaget ska handla om något annat än den kris som annars skulle krossa honom politiskt.
På så sätt kan han behålla ledarskapet för en vänster i opposition mot en besvärlig koalition mellan PP och Vox, som han själv tror blir kortlivad.
Den direkta orsaken till nyvalet var att regeringens dekret mot de så kallade gamfonderna röstades ned. Regeringsunderlaget hade aldrig röstat enigt om dem.
Eftersom det här framför allt handlar om politisk taktik finns det inget utrymme för en alternativ kraft att göra gatans krav till sina egna.
En annan tradition att återuppta
Ändå finns det en möjlighet att lyfta fram Francisco Francos bostadspolitik, ”Política de Vivienda”. Den lades direkt i Falangens händer och hade gett så gott som alla spanjorer en bostad.
Det var demokratin, med alla sina cyniska särintressen, som rev upp detta.
Det som dagens vänsterrebeller kräver – dessutom på ett ganska tafatt sätt – är ingenting jämfört med vad spanjorerna var garanterade under ett gott halvsekel.
Bland demonstranterna syns republikanska flaggor överallt, med den lila randen och utan Spaniens symboler. Någon borde lära dessa stridslystna ungdomar att det är just detta ”Anti-Spanien”, som steg för steg och i det fördolda har återvänt, som har skapat spekulationen och därmed också gamfonderna, som stödde republiken.
När det gäller rätten till en bostad finns det en helt annan flagga att höja!
Hur man än ser på saken visar båda dessa förlopp på ett misslyckande. Det är inte bara den ena sidans misslyckande. Det är hela den människosyn, moral och politiska samhällsordning som antifascismen bygger på som har misslyckats.