Vi kommer att försvara Europa mot dess motståndare och föra populismen vidare
Och detta är ett misstag vi inte kommer att begå!
År efter år av växande främlingskap mellan samhället och makthavarna har kommit att prägla postdemokratins tidsålder. Minst varannan medborgare har i praktiken vänt politiken ryggen, medan deltagandet bland dem som fortfarande är kvar endast upprätthålls av vana, privata intressen eller viljan att hålla någon annan borta från makten.
Sedan finns den absoluta minoritet som ägnar sig åt politik som yrke, av passion eller av läggning, men som sedan flera årtionden tillbaka egentligen aldrig har bedrivit verklig politik.
Medan politiken svävar omkring i en bubbla av billig demagogi fortsätter verkligheten att förändras – ekonomiskt, demografiskt, sociologiskt, energimässigt och i fråga om maktförhållanden.
Eftersom den politiska klassen har blivit kvar i ett förhistoriskt tänkande är den oförmögen att finna de välbehövliga synteser som åter skulle kunna förena ande, själ och kropp.
Det som intresserar oss är dynamiken, de fenomen som den binära dumheten i dag betraktar som varandras motsatser:
det som driver Europas frigörelse, återupprustning och centralisering, och det som driver undan radikalt chica absurditeter och för oss tillbaka till normaliteten, till och med den mest elementära normaliteten.
För närvarande framstår dessa båda krafter – i skyltfönstret, så att säga – som varandras motsatser. Därmed tycks vi tvingas välja mellan att gå framåt som Europa, men bakom en skamlig härskande klass, eller att acceptera vår historiska död och vår underkastelse under USA och Kina, med Ryssland reducerat till en snabbinsatsstyrka för Jalta 3.0 – men åtminstone, i princip, utan någon tankepolis.
Om vi låter oss avväpnas av detta skenbara alternativ, som är självmordsartat oavsett vilket alternativ vi väljer, beror det på att vi har förlorat känslan för rörelse, historia och dynamik. Det beror på att vi är alienerade. Och det beror på att själva alienationen uttrycker en form av deltagande som inte är fysiskt utan externt, grundat på delegering och därför kräver att vi identifierar oss med någon påhittad Marvel-superhjälte.
När man inte längre vet hur man ska sätta sig i rörelse, hur man ska bygga eller hur man ska åstadkomma någonting, tvingas man i stället identifiera sig med den som för tillfället råkar förvalta en process – inte med själva processen och än mindre med de möjligheter som kan förverkligas genom den. Så blir det när människan inte längre är närvarande i sitt eget liv, utan lever som åskådare och som en uppjagad del av nätets pöbel.
Vi har däremot alltid sagt att vi kommer att stödja varje process som leder till att Europa växer som makt och självständig kraft
för det är detta som intresserar oss, inte vem som för tillfället råkar vara ansiktet utåt. Om det är Macron, Draghi eller Musse Pigg spelar ingen roll. Vi identifierar oss varken med individer eller med deras ideologier, utan med den Risorgimento-process som håller på att utvecklas och med det som kommer att växa fram ur den.
Detsamma gäller den populistiska valrevoltens dynamik
Vi vet mycket väl att ytterst få har lyckats fånga upp denna impuls och ge den en konkret och positiv politisk riktning.
Vi vet mycket väl att detta uppror för närvarande leds – och bara för en kort tid, eftersom dynamiken nästan dagligen överväldigar och ersätter sina ledare – av oduglingar, charlataner och andras agenter. De betalas såväl av makter som är fientligt inställda till Europa som av nationella makthavare, vilka kan använda dem som skräckfigurer för att omvandla den rädsla de väcker hos hälften av den halva av väljarkåren som faktiskt röstar till röster. På så sätt säkras stödet för oligarkier utan vare sig talang eller substans.
Vi vet också att de oppositionella ledarna nästan alla i själva verket är sämre än de etablerade politikerna. De är pratmakare, oförmögna att erbjuda lösningar som når längre än till vanligt pubsnack.
Men vi kommer inte att begå samma misstag som ”suveränisterna”, fångar i sin egen inkompetens och alienation, för vilka det är bättre att Europa kollapsar och förslavas än att hålla på dess härskande klass. Problemet är att dessa människor inte själva spelar. De tränar inte ens. De står vid sidlinjen och hejar. Det är därför de resonerar som de gör.
Vi kommer inte att säga att genusideologi, woke och den liberala föreställningsvärlden är att föredra bara därför att vi inte vill ha någonting med en Farage eller en Weidel och liknande att göra. Just därför att vi inte står vid sidlinjen och hejar. När vi kan och där vi kan går vi ut på planen. När vi inte kan tränar vi för att kunna spela – och vi gör det aldrig på Playstation.
Vi vet mycket väl att den tysta revolution som nu pågår måste sluta med att dessa två dynamiker, som i dag framställs som varandras motsatser, förenas. Den historiska uppgiften består i att återigen föra fram ett avantgarde som är förmöget att åstadkomma denna syntes och få solve och coagula att andas tillsammans.
Var så säkra: detta kommer inte att ske genom den politiska korrekthetens ledare, och inte heller genom populismens. Nästan alla av dem, tillsammans med sina ”kadrer”, kommer säkerligen att svepas bort av strömmen.
Vi tänker verka i rätt riktning, utan tvekan och utan uppehåll.
Och vi kommer att ge strömmen en positiv vision och en positiv lösning, eftersom vi har förmågan att göra det.Rispondi a tuttiInoltra